tisdag 16 mars 2010
tisdag 16 mars 2010
Recensioner 2010-01-28 | Uppdaterad 2010-01-28
På kort tid gick Gunilla Linn Persson igenom en skilsmässa, drabbades av ett flertal psykoser, fick ett barn med Downs syndrom och blev änka.
Bok: Eskil. Riddaren av syrenbersån
Författare: Gunilla Linn Persson
Förlag: Wahlström & Widstrand
I den självutlämnande brevromanen Livstecken (2001) borrade hon sig djupt ner i mörkret, och tog steget ut i ljuset. I den nya boken Eskil är hon åter inne på krisens domäner.
Romanen handlar om Karl-Astrid, som efter nio missfall känner hur det fladdrar i magen. Hon är en bra bit över fyrtio och fantiserar vitt och brett om det efterlängtade, perfekta barnet: han ska heta Birger efter farfar och bli en stark sjöman. Men det blir ingen Birger. Efter den rakbladsvassa förlossningen håller Karl-Astrid ett ostyrigt bylte i famnen. Pojken är mongoloid, som det hette på 50-talet, och hon och Bernhard uppmanas att lämna bort honom.
Gunilla Linn Persson skriver skoningslöst och vackert om hur drömmar punkteras av fördomar och okunskap. Med en organisk prosa, liksom sprungen ur en omständlig men självklar baktakt, väcker hon en sargad femtiotalsidyll till liv. Och även om det är livet i släktgården Glömskan som är bokens nav, så sträcker sig Gunilla Linn Persson efter diamanterna hos varje utsatt barn och udda individ som korsar Eskils väg.
Jo, för även om Bernhard efter förlossningen muttrar att han borde varit kastrerad tar de hem pojken. Att Eskil, vars tunga hänger som en slips, aldrig kommer att bli den där drömmen om Birger är de smärtsamt medvetna om. Men de älskar honom, och kanske kan han bli en pojke som öppnar grindar.
Romanen Eskil, med undertiteln Riddaren av syrenbersån, är egentligen mer en roman om Karl-Astrid och hur hon påverkas av Eskils öde, som ju ofrivilligt också blir hennes lag, hennes leda – men också lycka.
Gunilla Linn Persson sveper över historia och konsekvenser i varma cirklar. Men det som är fascinerande i romanen är inte den vardagliga kampen innanför Glömskans väggar, utan hur hon i språket lyckas framkalla en vackert gungande sjösjuka och med den för de svagas och ordlösas talan i ett betydligt vidare perspektiv.
Jonna Fries
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
