måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Recensioner 2010-08-26 | Uppdaterad 2010-08-27
Joar Tibergs (f 1967) nya diktsamling väger exakt ett kilo och är tjock som ett mjölkpaket.
Boken bär den allvarstyngda titeln Ansvaret ansvaret ansvaret ansvaret , men erbjuder inte särskilt mycket till läsning, varken i kvantitativ eller i kvalitativ mening.
Till en början dominerar frasen ”en renhet”, som upprepas på de första 20 sidorna. På de följande 17 figurerar i princip bara ordet ”och”, för att till sist ersättas av frasen ”RäddärinteMariasilkeberg” – samt en uppräkning av 25 andra personer eller ting som inte är rädda, till exempel Flemingsbergs station och en ny skjorta.
Därpå följer 35 sidor som för tankarna till de tapet-texter som konkretisterna på 60-talet gärna laborerade med, slumpvist valda ord och fraser, till synes utspillda över pappret. I några av de dagboksanteckningar som sedan förekommer nämns för övrigt både Bengt Emil Johnson och Erik Beckman, men det rör sig snarare om namedropping än om att dessa involveras i språkfilosofiska reflektioner eller så.
Mer ambitiöst är i så fall ett brev som författaren riktar till OEI-klanens översteprästinna, nämligen till poeten och kritikern Anna Hallberg:
Tystna. Det finns en sån vilja i mina dikter, att det ska frysa, dø. Det handlar om døden, visst, det gør väl allt vi skriver, allt vi lever. Men dikten måste också vara tyst, inåtvænd kanske, ringlad kring sin egen død.
Utifrån noteringar av detta slag blir det möjligt att frilägga en manual för hur författaren vill att det excentriska stoffet ska hanteras. Men vem ger längre prioritet åt att grubbla över varför nutida svenska poeter försöker överträffa varandra i att vara utspekulerade? De har ju drivit sina spetsfundiga estetiska kalkyler så långt att värdet av den lyriska genren riskerar att äventyras.
Därför blir det läsarens uppgift att försöka se bortom det snävt seminarieaktiga och rikta uppmärksamheten mot andra saker. Hur står det till exempel till med författaren?
Ganska dåligt som det verkar, till dels på grund av försörjningssvårigheter. Tydligen kan han inte längre livnära sig som kemist och förtrytelsen över hur skrivande människor arvoderas kan inte missförstås.
Faktum är att han ondgör sig över det mesta som har med litteraturfältet att göra. Branschen liknas vid ett läger, präglad av godtycklighet.
Han raljerar över vilka metoder han ska använda för att kränga sina böcker, ett äckel som tycks omfatta även de habila barn- och reportageböcker han publicerat.
Någon poet vill Joar Tiberg i varje fall inte vara: ”jag hatar poesi”. Det är i ljuset av sådana utfall som en tolkning av den egendomliga pagineringen kan byggas. Varje sida i den tjocka boken bär märkligt nog siffran sju.
Detta tal kan förvisso kopplas till mytologiska föreställningar, men med tanke på författarens attityd är det mer rimligt att tillskriva det en låg än en hög innebörd. Joar Tiberg slår helt enkelt en sjua. Han pissar på dikten, på läsaren, på litteraturlivet och i högsta grad på sig själv.
I Ansvaret ansvaret ansvaret ansvaret talar en missmodig litteratör som känner stor vämjelse över det han skrivit. Det är inte svårt att dela den känslan.
Peter Grönborg
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
