måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Magnus Linton bor i Colombia och beskriver landets kokainhandel.
Recensioner 2010-08-30 | Uppdaterad 2010-08-31
Några månader försenad ligger så äntligen Magnus Lintons bok om kokain på bokhandelsdiskarna.
Egentligen skulle han ha skrivit den tillsammans med Lasse Wierup och Erik de la Reguera, men en schism gjorde att de senare skrev en egen bok (recenserad i BT 21/4 – 2010), en bok där kokainets väg till konsumentens näsa låg i fokus. Överlag fick Kokain goda recensioner, vilket förstås gör det extra spännande att läsa Lintons bok Cocaina. Kommer han att kunna matcha Wierup och de la Reguera? Kommer boken att komplettera eller repetera vad som redan har sagts?
Svaret efter att ha läst drygt 270 välskriven text är otvetydigt ja och nej. Det här är minst lika bra, om inte bättre. Det finns saker i historieskrivningen som upprepas, men i stort har Magnus Lintons Cocaina ett helt annat perspektiv, vilket gör att Cocaina snarare skall ses som ett komplement till Wierups och de la Regueras Kokain.
Eller också kan man se Cocaina som en fortsättning på den Augustnominerade Americanos från 2006, en bok som handlar om den nya vänstervågen i Latinamerika. Cocaina sätter fokus på det enda landet som faktiskt inte har översköljts av denna våg: Colombia, där Linton är bosatt sedan flera år.
Det har betydelse för den närhet som kännetecknar berättandet. Det här är en personlig berättelse som kommer under skinnet på människorna. Perspektivet är på ett plan strukturellt, men i lika hög grad handlar det om de människor som lever i kokainekonomin: odlarna, de som gör kokainpastan, förädlarna, smugglarna, gerillan, militären och paramilitärerna. Men framförallt: deras offer.
Om boken har ett centralt tema förutom knarket är det våldet som följer i dess spår. Linton talar med kemisterna, myndigheter och smugglare. Han talar med föräldrar, bröder och systrar som förlorat en eller flera anhöriga i såväl interna maffiastrider som politiska mord. Han tecknar en närmast absurd bild av de mord, den tortyr och den rädsla som präglat Colombia de senaste årtiondena.
Men det här är så mycket mer än knark och våld. Det är en sammanhållen essä som väl lever upp till de förväntningar som kan ställas efter Americanos.
Resan tar sin början i den kokainturism som blommat upp i Bogotá efter våldsutbrotten har bedarrat, den för oss ut i djungeln på jakt efter de som ligger bakom det gröna guldet, vi får en historisk tillbakablick när Linton tecknar Pablo Escobars, livsöde – den mest legendariska knarkbaronen av dem alla. I ett kapitel om USA:s War on drugs, ger Linton oss en lektion i dubbelspel, dubbelmoral och gigantiskt misslyckade.
I slutet blickar han framåt. Visst. Det här är en beskrivning om ett land som har frätts upp inifrån av kokainet, men det finns ljuspunkter. Mycket av våldet har flyttats till Mexico där maffian gör samma misstag som den colombianska gjorde på 80- och 90-talet. Colombianerna har släppt USA-marknaden till mexikanerna, men är fortfarande den största producenten och har tillsammans med italiensk maffia fortfarande kontroll över Europamarknaden. Man tjänar fortfarande astronomiska summor. Flödet av personer som ser en möjlighet att få ett bättre liv är outsinligt. Detta gör att ett krig mot droger aldrig kan vinnas.
I en legalisering ser många ett sätt att komma ifrån maffiakontrollen. Han säger det inte rakt ut, men mellan raderna förstår man att det är en åsikt som Magnus Linton delar. Och han anför goda argument. I den mån Wierup och de la Reguera tog upp frågan var det snarare i ett moraliserande tonläge. Utan att veta om det verkligen ligger till så, är det inte omöjligt att detta är orsaken till att det blev två böcker om kokain istället för en. Det är dock inget att sörja. Läs båda istället. I synnerhet Lintons. Det här är lysande.
Mikael R Karlsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
