söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Per Wästbergs tredje memoardel föreligger idag. Det lär inte bli den sista.
Recensioner 2010-08-25 | Uppdaterad 2010-08-26
Leda, skriver Per Wästberg, är något han sällan eller aldrig har släpat på.
Lite okynnigt kanske någon påstår att det slaget av dysterhet har han helt enkelt inte haft tid att ägna sig åt. Hur det nu förhåller sig med den saken, så har hans tillvaro uppenbarligen berikats med ett ymnighetshorn av händelser, personligheter, miljöer… Livsinnehållets rikedom förklarar till en del att tredje volymen av hans memoarsvit tvingas hejda sig vid året 1980. Och mycket återstår ännu att förtälja.
Hemma i världen (1966-1980) beskriver, liksom den föregående Vägar till Afrika, dramatiska förändringar för Wästberg, både till det yttre och till det inre. Men boken erbjuder också tidsbilder, väl dokumenterade med stöd av hans vad jag förmodar flitigt förda dagböcker. Den historiken förekommer bland annat i ett antal årskrönikor, innehållande skeenden och människor i svällande trängsel.
Sammantaget berättar Wästberg om sitt arbete i PEN och Amnesty, om det icke ofarliga engagemanget i en hjälporganisation (IDAF) för apartheidoffren i Sydafrika, om chefskapet på DN. Och det handlar – givetvis – också om att skriva, att resa, att älska. Liv och rörelse härskar, människomyllret väller fram genom boken, lyriska impressioner bereder andrum.
Som jag förstår Wästberg, förhåller han sig med en intensiv känsla till de yttringar av tillvaron som väckt hans intresse. Man kan nog tala om passion. Det gäller människor, flertalet porträtterade med hans briljanta lapidariska stil och med en lycklig förening av förnuft, lojalitet och empati. (I förbigående kan nämnas att det efterföljande personregistret omfattar tjugo sidor!) I vissa fall kan han förstås distansera sig från en och annan. Till exempel heter det om Jan Myrdal: ”Det fanns ett drag av rastlös beskäftighet i hans livslånga försök att härma Strindberg.”
Samma förhåller det sig med hans helhjärtade ansträngningar att delta i hjälpinsatser för världens drabbade, i synnerhet de i Afrika. Som ordförande i Svenska PEN – han blir sedermera president i International PEN – initierar han hjälp åt författare i exil eller i fängelse. Men den stora insatsen sker i IDAF (International Defence and Aid Fund) i samarbete med dess grundare prästen John Collins och dennes hustru Diana.
Av säkerhetsskäl strävar organisationen efter osynlighet och den nämns därför aldrig i massmedia. Det är en dramatisk och äventyrlig verksamhet där ekonomiskt bistånd åt alla apartheidoffer möjliggörs på lönnliga vägar, där bödlarnas vidrigheter chockerar och där hotet från sydafrikanska dödspatruller är en realitet även i Sverige.
Vad jag tror är det första gången som denna ideella och fantastiska hjälpaktion blir offentligt dokumenterad.
Man må ha synpunkter på otrohet, men en kärlekspassion kan svårligen hejdas. Under några år har Wästberg en hemlighållen kärleksförbindelse med författarinnan Margareta Ekström, något som leder till skilsmässa med hustru Anna-Lena.
Det unika med berättelsen om den förstulna passionen är att Wästberg citerar valda men omfattande delar av deras korrespondens, mestadels utan kommentarer. Det är en djupt berörande läsning, en kärlekens Höga Visa där skuld, komplikationer, hänryckning och självutgivelse ikläds en ofta poetisk-dramatisk språkdräkt.
Det skall också sägas att när paret senare upplever lyckan med barnen Johanna och Jakob, citeras deras kommentarer till livets allehanda, kommentarer med en charmfull klokskap, främmande för vuxenvärlden.
Korrespondensens omfattning har sin grund i Wästbergs många resor. Den mest avgörande är hans färd till Kamerunberget för att följa i naturforskaren Knut Wilhelm Knutsons spår. Här finns för övrigt upphovet till hans tetralogi (1986-1995) om kabinettssekreterare Johan Fredrik Victorins öden.
För Wästbergs del blir resan något helt annorlunda. Han är ensam som aldrig förr, känslan av overklighet griper honom och han förnimmer sig vistas i något uråldrigt.
Och han får ro till att söka efter och undra över sig själv.
Bo W Jonsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
