söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Recensioner 2010-08-20 | Uppdaterad 2010-08-20
Weyler förlag satsar hårt på Kongolitteratur.
Samtidigt som man släpper Lennart Hagerfors bok Mannen på ön ger man ut en pocketutgåva av Valarna i Tanganyikasjön skriven av samma författare. Det känns läge för en dubbelrecension.
”Valarna…” kom redan 1985, men har åldrats med värdighet. Kanske beroende på att temat inte av nödvändighet måste bindas av en tidslig kontext. Kanske beroende på dess poetiska anslag. Romaner som är mer realistiska i sin samhällsbeskrivning tenderar ju åldras betydligt snabbare än de mer abstrakta.
Språket i ”Valarna…” är verkligen dess styrka, men samtidigt dess svaghet. Ämnet är egentligen för allvarligt för att språkliga excesser skall kännas riktigt på sin plats.
Boken utspelar sig i kolonialismens början. Stora delar av Afrika är vita fläckar på kartan. Tidsandan hyllar den vite gentlemannen och äventyraren. Upptäcktsresanden är tidens stora hjälte. Vägen ligger öppen för män som vill skapa sin egen historia och hölja sig själv i mer eller mindre välförtjänt ära. I boken får vi följa en av de stora från den tiden: Henry Morton Stanley.
Berättarjaget Shaw är förmodligen mer lik de verkliga kongoresenärerna än de idealiserade gentlemän som befolkar samtidens reselitteratur. Han är försupen, vek och vankelmodig. Men någonstans kan man ändå skönja en godhet, eller åtminstone en förmåga att uppskatta livets skönhet – om än tillfälligt.
Stanley är däremot det närmaste ett kolonialt svin man kan komma. Både i romanen och i verkligheten. De bragder han sades utföra kantades av misshandel, tortyr och död. Han var fullblodsrasist och skydde inga medel i jakten på ära och berömmelse.
Trots att språket som sagt äger sin skönhet blir det snart för tunt för att kännas riktigt tillfredsställande. Under läsningen kommer jag gång på gång på mig själv att sakna en Sven Lindqvist, som förvisso också kan överpoetisera sina texter, men som samtidigt kan vara knivskarp i sin realism. I synnerhet när han kritiserar kolonialismens övergrepp. Till slut plockar jag fram Utrota varenda jävel från1992 och förhöjer därmed läsupplevelsen av Hagerfors bok till minst det dubbla.
Mannen från ön hänger samman med Valarna i Tanganyikasjön i en ytterst tunn tråd. Medan den förra utspelade sig i kolonialismens gryning utspelar sig den nya i dess skymning. Thats it.
Bokens handling ser ungefär ut som följer: under ett regnoväder kapar en okänd man en båt som är lastad med en låda pengar. Mannen upptäcks senare på en oåtkomlig ö mitt i Livingstonefallen. Han blir snart en symbol för de förtryckta. Invånarna i Brazzaville flockas på stranden för i den strandsatte betrakta sin egen dröm om frihet. Situationen blir snart ohanterbar för kolonialmakten…
På många sätt är Mannen på ön en bättre bok än ”Valarna…”. Personerna känns mer realistiska, sidospåren mer intressanta och den politiska dimensionen tydligare. Men ändå är det något som saknas.
En bra bit in i boken kommer jag på vad det är. Även Mannen på ön skulle behöva en Utrota varenda jävel, något som sätter in berättelsen i sitt sammanhang. Det här är bra, men inget mästerverk som står på egna ben.
Mikael R Karlsson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
