Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Recensioner 2009-10-01 | Uppdaterad 2009-10-01
Jag älskar frågan ”hur vet du det?”. Gellert Tamas De apatiska är en fullkomlig uppvisning i klok undersökande journalistik som ställer just den frågan, om och om igen.
Resultatet blir ett lysande reportage om myterna om de apatiska flyktingbarnen. Tamas visar hur en enskild tjänsteman på Migrationsverket, Annica Ring, tillsammans med regeringens nationella samordnare för barn med uppgivenhetssymtom, Marie Hessle, spred felaktigheter och rykten om att föräldrar manipulerade och till och med förgiftade sina barn för att de skulle verka apatiska.
Alla rykten, alla spår, följs upp av Tamas. Alla visar de sig brista vid vidare granskning. Inga spår av droger hittas någonsin. Inget apatiskt barn har rest sig från en dag till en annan när de fått uppehållstillstånd.
Gellert Tamas är mannen som tog svensk samhällsjournalistik till nya höjder med sin Lasermannen från 2002. Lasermannen var en pageturner i bästa Truman Capote-stil och har sålts i 200 000 exemplar, en fullständigt fantastisk siffra för en svensk journalistisk fackbok.
De apatiska är en annan sorts bok. Den är traditionell fackjournalistik, om än med många uppmålade scener för att hjälpa läsaren komma nära, ögonblick som ”Tanja vaknade på en parkbänk i Sarajevo. Runt omkring henne, på det daggvåta gräset, låg hennes mamma, pappa och äldre bror.”
Sammanlagt avvisades mellan tjugo och trettio apatiska barn. Som mest väntade ytterligare ett sjuttiotal på att ”verkställas” som det heter på Migrationsverket-svenska. De politiska diskussionerna var intensiva och till slut gick regeringen med på att ”de flesta” barnen skulle få stanna, trots att många var rädda för att den utsträckta handen skulle leda till en epidemi av hastigt insjuknande flyktingbarn.
Gellert Tamas har tidigare berättat en del av historien i SVT:s Uppdrag granskning, men boken är mer utförlig och mer nyanserad. Jag tycker mycket om hur han skissar upp konturen kring även dramats ”skurkar”, som Annica Ring på Migrationsverket i Solna. Hon blir inte bara kvinnan som bjöd sina anställda till champagnefest efter en avvisning, hon blir också en kämpande fyrbarnsmamma som utbildat sig till jurist i vuxen ålder.
Researchen är överhuvudtaget imponerande. Gellert Tamas har också förstånd att använda den väl, trots att boken är faktatung är den inte svårläst.
Det svåraste med att läsa De apatiska är istället att fundera över människosynen den berättar om. Om man ska tro att föräldrar i stor skala förgiftar sina egna barn, måste man inte tänka då att de föräldrarna är en annan sorts människor än man själv? ”Vi och Dom” – ännu en gång.
Boken utspelar sig 2003-2005. Hur ser det då ut idag? Att regeringen lät fler barn stanna ledde aldrig till någon epidemi. Men inte heller är problemet försvunnet. Ett tjugotal barn runt om i landet lider av så kallade uppgivenhetsymtom av olika svårighetsgrad idag, och senast i augusti 2009 rapporterade media om en 14-årig pojke med apatisymtom som avvisats till Serbien.
Enligt Gellert Tamas slog den senaste vetenskapliga konferensen fast att det råder en ”total enighet om att alla misstankar om manipulation och förgiftning som förklaringen till anhopningen av barn med uppgivenhetssymtom kan avfärdas."
Men om experterna är överens, behöver man då 623 sidor Gellert Tamas?
Man gör nog det. Nätdebatten är fortfarande het som om det vore 2005, och samma argument används: fenomenet finns bara i Sverige, barnen tillfrisknar på flygplanet hem, alla apatiska barn kommer från samma region, och så vidare. Den som läst Gellert Tamas kommer att veta att inget enda av de ”sanningarna” visade sig stämma i slutändan.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
