onsdag 17 mars 2010
onsdag 17 mars 2010
Jag Ensam är andra, fristående delen av Björn Håkansons berättelse om sin bildningsgång.
Recensioner 2010-02-04 | Uppdaterad 2010-02-05
I Björn Håkansons föregående bok Hur det började berättade han i en närmast naivistisk stil om sin barndom, en charmfull historia där för det mesta ljus harmoni härskade.
Annorlunda förhåller det sig med den fristående fortsättningen, den idag utgivna Jag Ensam.
För nu råder ett helt annat allvar. Ungdomen tar vid och skall genomlevas med allt vad det innebär. Språket är också mer avancerat, introspektion och analys dominerar, innehållet får en mer dokumentär prägel. Och fram träder en något blyg men begåvad yngling med en allt överskuggande ambition – att bli författare.
Författardrömmen blir också det som i stort sett styr hela hans tillvaro. Under 1950-talets gymnasieår på Linköpings Högre Allmänna Läroverk utvecklar han en praktfull arbetskapacitet i sitt skrivande. Noveller, dikter och självanalyser, framför allt frågan om den egna identiteten, fyller A4-blocken. Ständigt närvarande är emellertid den hotfulla undran om han kommer att duga som diktare.
Vad som tycks utmärkande i denna hans målmedvetna strävan blir slutligen övertygelsen, att han endast i ensamhet kan fullborda vad han föresatt sig. Allvaret i detta tar sig bland annat uttryck i att han till och med försmår ett kärleksfullt umgänge med en flicka, då hon inte motsvarar hans förväntningar på ett intellektuellt samtal.
Ensamheten blir således kärnan i hans livshållning, även när han efter studentexamen beger sig till Paris för att med omutlig självdisciplin fullfölja sina diktarplaner. Håkanson infogar allt fler av sina – i sanning brådmogna – skrivarmödor från den tiden, kommenterar dem och kompletterar dem utan att hemfalla åt några ironiska lustigheter. Han tar den unge mannen på hederligt allvar, och det gör han rätt i. Men samtidigt verkar han stå vid sidan av sitt forna jag, betraktar utvecklingen på avstånd och avlägsnar delvis läsaren från den blivande författaren.
Det blir således inte så mycket av Paris-vyer i boken, men däremot några sidor om de Gaulle och krisen i Algeriet. I stället besök i boklådor och läsning, reflekterande och skrivande. När han så drabbas av någon sorts kollaps inser han till slut att han behöver näring bland människor, ensamheten avfärdas och han inlemmar sig förtröstansfullt i Uppsalas akademiska värld. Därmed börjar en ny och fruktbar period då han kommer att ingå i en grupp av likasinnade och slutligen göra sin litterära debut.
Så avrundas boken med en förtjänstfull framställning om den unga litteraturens vapendragare i det begynnande 1960-talet. Dessförinnan har Håkanson presenterat en närgången dokumentation om hur en blivande författares utveckling kan gestalta sig. Uppriktigheten i detta hans företag är prisvärd.
Bo W Jonsson
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
