lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
Recensioner 2007-12-28 | Uppdaterad 2008-01-02
Regionen Darfur i västra Sudan hamnar med jämna mellanrum på löpsedlarna. Där pågår något som beskrivits som ett folkmord och ett inbördeskrig sedan 2003.
Den senaste tiden har västvärlden till sist börjat försöka förstå vad som egentligen pågår i landet. Ett ganska framgångsrikt sådant försök har nyligen givits ut på svenska, Darfur - Konfliktens bakgrund av journalisten och filmaren Julie Flint och författaren Alex de Waal.
Konflikten i Darfur är å ena sidan motsättningen som uppstått när arabisktalande nomader, tvingade av ökenspridningen - en indirekt en följd av den globala uppvärmningen – inkräktat på de jordbrukande folkens åkerlappar för att de saknat andra betesmarker åt sina djur. Å andra sidan förfördelade och fattiga jordbrukarfolk som kräver sina rättigheter i Sudans politiska liv.
Dessa ständigt upptrappade konflikter har sedan exploaterats, dels av Nordafrikas regionala stormakter, exempelvis av Libyen med strategiska syften, dels av den nationella regeringen i Khartoum. Först i kriget mot SPLA, det sudanesiska folkets befrielsearmé, i södra Sudan. Därefter i den lokala maktkampen som pågår i huvudstaden. Konflikten har dessutom utnyttjats av SPLA och en stor mängd globala och regionala intressen, samt av västvärlden, främst av politiska skäl.
Den bild av konflikten som Khartoumregeringen mycket framgångsrikt spridit bygger på en rasistisk dikotomi som regeringen skapat; de jordbrukande afrikanska folken står i opposition mot nomaderna, som kallas araber. En konflikt som alltid funnits i regionen. Det är en missvisande dikotomi, som visar större skillnader mellan Darfurs folkgrupper än de som verkligen finns.
Darfur har en lång gemensam historia som går bortom det första sultanatets tid, då keiradynastin fick landet att blomma, från 1650. Det var under keiradynastin som landet blev ett av de mest välmående rikena i regionen.
Demografiskt har människorna i Darfur alltid levt i heterogena zoner. Men mycket schematiskt kan man beskriva fördelningen av folkgrupperna i landet så här: i norr fanns arabiska och icke-arabiska kamelskötare, zaghawa och bideyat. I den centrala zonen på båda sidor berget Jabal Marra var majoriteten icke-arabiska jordbruksfolk, som fur och masalit; i huvudsak kultiverade de folkgrupperna jordlotter och talade sina egna språk. I söder fanns baqqara, arabiskspråkiga boskapsnomader. Men det har aldrig funnits några oöverstigliga barriärer mellan dem.
En person ur den afrikanska jordbrukande folkgruppen fur som var intresserad av att handla med boskap kunde lätt flytta över gränsen för att bli baqqara, en nomad. Alla i Darfur är muslimer, men islam är delat. Majoriteten av Darfurs invånare är sufister, men på senare tid har en hårdare politisk islam fått ökad betydelse. Främst efter islamisternas maktövertagande i Khartoum. Såväl islamisten som sufismens betydelse är stor både för jordbrukare och för nomader.
Inte heller de återkommande konflikterna om de odlingsbara plättarna var ett problem förrän helt nyligen. Med den billiga och lätthanterade automatkabinen AK47-Kalashnikov dödade en stor mängd människor som ett resultat av de konflikter om gräsplättar och vatten som tidigare löstes genom förhandlingar. När konflikterna sedan blivit exploaterade av nationella, regionala och globala intressen så har resultatet blivit de massmord eller folkmord som sedan 2003 krävt ofattbara en miljon människors liv.
I boken Darfur – Konfliktens bakgrund läggs störst vikt vid konfliktens moderna historia. Vi får följa utvecklingen av janjawid, den arabisktalande folkrörelsemilis som utfört det blodigaste våldet riktat mot jordbrukarna. Boken beskriver hur maktkampen i Khartoum fött fram en arabistisk regering som beväpnat och tränat janjawidmilisen samt den sudanesiska armén som reducerats till åskådare när janjawid våldtagit, bränt och mördat. Vi får följa utvecklingen av två motståndsrörelser, den disparatare SLA/M, Sudans befrielsearmé/rörelse som startades på SPLAs initiativ och JEM, Rättvise- och jämlikhetsrörelsen. Till sist får vi även följa upproret och kriget fram till i dag.
Det är en ganska snårig läsning, som inte heller problematiserar dikotomin araber och afrikaner tillräckligt. Trots det är den här boken viktig att läsa för envar som vill förstå skeendet i regionen, och bra mycket bättre än de flesta andra böcker i ämnet.
Joacim Blomqvist
Vet du något vi borde skriva om? Kontakta mig direkt!
Annsofie Andersson
annsofie.andersson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
