tisdag 09 februari 2010
tisdag 09 februari 2010
Recensioner 2009-09-17 | Uppdaterad 2009-09-18
Mångkonstnären Åke Hodell avhandlas, om alls, i en bisats i de flesta litteraturhistoriska översiktsverk.
Boråsfödda kulturjournalisten Magnus Haglund har skrivit en utmäårkt bok om mångkonstnären Åke Hodell.
Bok: ÅKE HODELL
Författare: Magnus Haglund
Förlag: Natur & Kultur
Det är inte särskilt underligt eftersom sådana exposéer oftast ordnas utifrån en trubbigt kronologisk modell, där man bör vara nationalskald av strindbergskt snitt för att inte låsas in under rubriker som modernismen eller 60-talistkonkretismen. Inget ont i det egentligen, någon form av form måste ju översikten stöpas i, även om många författare överskrider den litterära period de placerats i.
Åke Hodell placeras vanligtvis i 60-talistgenerationen tillsammans med bland andra författarna Öyvind Fahlström, Torsten Ekbom och Bengt Emil Johnson, men han debuterade redan 1953 och var verksam fram till sin död 2000, de allra sista åren med återutgivningar av äldre ljudverk.
Från debutens senmodernistiskt influerade poesi rör sig Hodell sedan över den formexperimenterande konkretiståldern vidare mot banbrytande text-bild-ljudarbeten och nyskapande radioteater. Hans konstnärskap överskrider på flera plan de gängse definitionerna, och efter att ha läst Magnus Haglunds bok Åke Hodell, den första större presentationen av detta konstnärskap, vill jag nog tro att Hodell kommer att beredas mer plats i litteraturhistorien längre fram.
Bland allt fantastiskt material som Haglund plockat fram ur arkivet och förtjänstfullt presenterar i sin bok finns också resonemang om Hodells aktualitet idag, hur hans arbeten föregriper dagens brännheta fråga om upphovsrätt eller att populära band som Sonic Youth och bob hund uppmärksammat hans genreöverskridande kompositioner.
I en anekdot berättas också att Galleri Box i Göteborg visade en Hodellutställning i samma veva som EU-toppmötet och de omdiskuterade kravallerna. Bland annat fanns där ett uppförstorat Hodellverk, en tre meter hög figur i polisuniform och med grismask för ansiktet.
En av de saker Haglund särskilt framhåller, och som är framträdande under hela Hodells konstnärskap, är den antimilitaristiska hållningen, auktoritetsmisstron och maktkritiken som genomsyrar alla hans verk, utan att det någonsin antar formen av pamflett eller plakatpolitik. En avgörande händelse i Hodells liv inträffade 1941 när han mirakulöst överlevde en krasch under utbildningen till stridspilot och från erfarenheterna av den militära världen hämtade han senare mycket material, kanske framförallt från det monotona och disciplinära ordergivandet.
Det är omöjligt att sammanfatta Hodells gärning och redovisa hans influenser eller många verk på det här utrymmet, det gör förresten Haglund alldeles utmärkt i sin bok. Det är fascinerande läsning och Haglund inte bara lyfter fram avgörande händelser i Hodells privatliv som använts och återanvänts i hans konst – bakgrunden i en ansedd revy- och vaudevillefamilj, flygplansolyckan, vänskapen med Gunnar Ekelöf, hustrun Dagnys död – utan han blickar också utåt mot internationella influenser som Duchamps och Majakovskij, bakåt mot sedan länge döda föregångare som Mozart och Almqvist och framåt, mot den aktualitet som Åke Hodell fortfarande har. Bisatsen har fått sin egen historia och vindlar vidare även bortom den.
Sabina Ögren
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
