lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
Recensioner 2010-04-26 | Uppdaterad 2010-04-28
Arbetarlitteraturens fortsatta existens debatteras med jämna mellanrum.
Maria Hamberg skriver om arbetarklassen i sin nya roman Drömfabriken. Foto Idha Lindhag
Bok: DRÖMFABRIKEN
Författare: Maria Hamberg
Förlag: Ordfront
Senast i Aftonbladet, med anledning av Susanna Alakoskis Håpas du trifs i fengelset.
Frågan om vad som är arbetarlitteratur är som alltid lite diffus. Den klassiska svenska arbetarlitteraturen är bildningsromaner skildrande strävan bort från klassen.
Denna strävan omöjliggjorde inte solidaritet med ursprunget, men resans riktning var tydlig.
Andra definitioner av arbetarlitteratur, vanligare på 1970-talet, är arbetsplatsskildringar i syfte att skapa politiskt engagemang kring usla villkor.
Maria Hamberg har så vitt jag vet inte nämnts i den senaste debattrundan. Hennes romandebut, Greklandssommaren, hade ett så ovanligt tema som en kvinnas yrkesstolthet i mansdominerad verkstadsindustri.
Den gestaltar också en motsatt strävan jämfört med klassiska proletärromaner: kvinnan erbjuds möjlighet till ett annat liv genom en kärleksrelation. Men hon väljer sin relativa frihet och den självkänsla hon uppnått just genom sitt yrke.
Hambergs nya roman, Drömfabriken, utspelar sig till största delen på fabriksgolvet. Och det i en bransch på utdöende: fordonsindustrin. Att platsen är Scania i Södertälje råder det inga större tvivel om.
I den nya boken finns också en kvinna som genom en kärleksrelation får möjlighet till ett annat liv. Men även hon väljer att stanna, på grund av en blandning av klassbetingat dåligt självförtroende, och självbestämmandekrav.
Denna motsägelse tror jag Maria Hamberg är ensam om att skildra. Arbetarkvinnors dubbla underordning har hon också blick för. Annars är Drömfabriken en kollektivroman. Den följer under några år, mer eller mindre nära, en udda grupp människor som alla jobbar på ”lajnen”.
I debatten tappar man ibland bort definitionen av arbetarklass. För Maria Hamberg står den klar: brist på makt och inflytande över arbetssituation och ekonomi. Romanens återkommande motiv är fordismens härskartekniker och disciplinkrav, oförändrade under ett sekel av industrialism. Jantelagen, monotonin, förslitningsskadorna, slentrianmässig rasism och sexism. Trakasserier, arbetarnas bristande solidaritet sinsemellan, de galghumoristiska nålstick med vilka man ibland kan ge igen mot en outhärdlig arbetsledare, resignerad fackrepresentant eller klassföraktande kapitalist.
Detta är ingen heroisk skildring. Den organiserade klasskampen är långt borta, någon minns vagt en sittstrejk för många år sedan. De yngre arbetarna känner inte ens till fackets organisation. Hamberg motsvarar inte de krav som i vissa debattinlägg ställts på arbetarlitteraturen: att den för att verka på ett samhällsomdanande sätt ska låta språket göra motstånd. Hennes stil är konstlös, lätt tillgänglig och inlevelserik. Men som arbetsplatsskildring är Drömfabriken unik, så som bokutgivningen ser ut för tillfället. Den har samma underifrånperspektiv som Kristian Lundbergs Yarden, men är betydligt mera varierad, mera lågmäld men också vidsyntare. Kort sagt är den är stor och väsentlig roman.
Björn Gunnarsson
Vet du något vi borde skriva om? Kontakta mig direkt!
Annsofie Andersson
annsofie.andersson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
