Recensioner 2009-09-21 | Uppdaterad 2009-09-21
Läsningen av dikterna i ”Städerna inuti Hall” ger genast en stark känsla.
Men så har de också skrivits av Johannes Anyuru (f 1979), poeten var specialitet är att skapa effektiva och vårdade ordsymfonier, ofta genom att mixa antika litterära uttryck med stingslig hiphopfrasering.
Impulsen att läsa dem högt är svår att motstå. Det känns nödvändigt att resa sig upp, att muntligen bejaka det vitala och virvlande flödet av bilder, trots att diktarens pensel som regel doppats i mörka färger.
Det rör sig dock inte om melodisk lyrik av det slag han lanserade som Poetry Slam-poet, när han vann en bronsmedalj vid SM i Umeå 2002. Dikterna bottnar heller inte i samma obesvärat inspirerade attityd som gav debutsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya” (2003) en sådan lyster. Borta är också den personligt hållna andan från ”Omega” (2005), där författaren ville fylla tomrummet efter en förlorad vän.
Till skillnad från de tidigare, väsentligt tunnare böckerna präglas ”Städerna inuti Hall” av ett nedskruvat, nästan distanserat tonläge. Med siktet inställt på allmängiltighet slingrar sig smalspåriga textremsor, lätt och ledigt över så pass mycket som 358 sidor. Drömfragment följer på drömfragment, formade med ett enkelt, vardagligt språk. Läsningen löper lika motståndslöst och friktionsfritt, som mötet med välskapt prosa.
”Någon blöder alltid, genomskinlig?i solnedgången Det är?normalt Lag, äntligen?befriad från dom, en tom?stol hasar?under regeringsbyggnadernas?höga stenvalv?och under stenlejonens?marmorerade ansikten?som svävar uppe?i den vita himlen?och får stolen?att känna?sig som?Gud”
Verket bygger mycket på flödets dynamik, på helhetens kraft, medan enskilda delar inte alltid håller för granskning och reflektion. Något fixerat idéinnehåll träder inte i dagen. Det episka har skruvats ned till ett minimum. Fokus ligger istället på mentalt stämningsmåleri, som regel utifrån ett trängt existentiellt läge.
Redan identitetsbestämningen av bokens aktörer blir en prövning. Johannes Anyuru skriver i huvudsak i tredje person, applicerar sitt hallucinatoriska bildspel på ett månghövdat och undflyende ”han”.
Så plötsligt, på sidan 67, dyker ordet ”jag” tillfälligtvis upp, för att sedan komma tillbaka först efter ytterligare 67 sidor, på sidan 134. Den ambitiöse utredaren letar dock förgäves efter samma tecken på sidan 201. Nej, reflektioner över numeriska förhållanden ger ingen öppning till stoffet.
Det finns däremot mycket att hämta när det gäller intertextualitet, referenser till äldre litteratur, framförallt till Vergilius ”Aeneiden”. Element från denna klassiker utgör egentligen basen för Johannes Anyurus bok, dock genompyrd med nutidsreferenser och lösryckta hänvisningar till sekvenser från i princip hela mänsklighetens historia.
Det stramt hållna ordflödet vindlar fritt över tid och rum, med en manlig arketyp som identifikator. Dennes sociala tillhörighet definieras ibland genom att profileras mot en polisbil, vilken regelbundet parkeras i texten. Bilen utvecklas till en symbol för samhällets missriktade maktutövning, riktad mot de redan marginaliserade.
”Städerna inuti Hall” kan betraktas som en okuvlig katalogdikt, fylld av runor över förlorat liv. Den återger dels det lidande existensen i sig själv alstrar, dels den slakt civilisationen bidrar till, med krigen, med orättvisorna - de välsituerades exploatering av de sårbara och utsatta.
Det finns en manande etisk komponent i Johannes Anyurus nya dikter. Ur hans estetiska mognad växer ett respektingivande allvar, i texter som i svindlande belysning speglar människans vådliga vara.
Peter Grönborg
Vi finns på plats på Göteborgs Dans & Teaterfestival 20–28 augusti 2010
Mika Becker, danskritiker, Vibeke Carlander, teaterkritiker och Lena Kvist, kulturredaktör
Cirque Ici, C de la B och Lars Norén – vi tänker se dem och delar med oss av våra tankar här.
Följ med!
Vill du tipsa oss om något vi borde skriva om eller har du några frågor?
Webben bt.se
bt.se@bt.se
Telefon: 033-70 00 791