måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Vad döljer sig bakom händerna? Ansiktet avslöjar en hel del.
Recensioner 2010-03-08 | Uppdaterad 2010-03-08
Man ska inte döma hunden efter håren, säger ett ordspråk.
Likväl är det just det vi människor gjort sen urminnes tider. Utifrån hur folk omkring oss sett ut har vi dragit slutsatser om allt från begåvning till handlingskraft och pålitlighet.
Olle Bergquist kallar ämnet för fysiognomik för att det inte ska blandas ihop med fysionomi. Det handlar främst om vad ansiktet kan säga oss men också hur kroppen har tolkats, tanken är att det yttre speglar det inre. Runt detta ämne och dess förgreningar ut i tolkningar av ansiktets miner (patognomi) och skallens utseende (frenologi) företar han sedan en både lärd och bildad genomgång från Aristoteles och framåt. Med bildad syftar jag inte enbart på de djupa kunskaperna utan på den humanistiska hållningen. Bergquist är aldrig otydlig med att mycket av fysiognomiken är struntprat.
Att Aristoteles hade en förringande kvinnosyn känner vi till. Det här märks även i hans fysiognomik. Drag och utseenden som är vanliga på den manliga kroppen tolkar han som tillgångar medan typiskt kvinnliga blir själsbrister. En smal och spetsig bak tyder på styrka medan en köttig och tjock antyder vekhet.
Av det ovanstående skymtar redan det som Bergquist senare för fram som kritik mot fysiognomiken, att läran ofta säger mer om den som tolkar, och det samhälle han lever i, än om den vars utseende utsätts för granskning. Bergquist håller patognomin för mer sann än fysiognomiken och det är lätt att instämma. Att försöka utläsa hur en människa känner sig i stunden, och möjligen är, utifrån hennes miner är något annat än att reducera henne till hennes utseende.
Bergquists fortsatta skildring blir till stor del en studie i hur och varför det sedan gick så snett som det gjorde. Johann Caspar Lavater var en av dem som fick fysiognomiken att upphöjas till vetenskap med sina traktat i Physiognomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntniss und Menschenliebe, vilka publicerades 1775–1778. Systematiserandet fortsatte med Franz Joseph Galls skallmätningar och Anders Retzius som skapade en farlig formel för förhållandet mellan kraniets längd och bredd. Steget var sedan inte alltför långt till Alfred Rosenbergs Der Mythus des 20. Jahrhunderts som Hitler uppskattade.
Med Herman Lundborg i spetsen fick vi ett rasbiologiskt institut i Uppsala 1922. I Sverige ledde de rashygienska tankarna fram till steriliseringspolitiken. I Nazi-Tyskland till koncentrationsläger.
Ändå är det inte förstås inte riktigt så enkelt. Det finns en mängd historiska, politiska, ekonomiska och sociala omständigheter som är med och bidrar. Idéer uppstår sällan i ett vakuum. Bergquist snuddar vid det här på några ställen i sin bok. Främst följer han dock hur tanken - att vårt yttre speglar vårt inre - utvecklas, inte sammanhanget som den gör det i.
Det hade varit intressant att höra mer om hur Bergquist ser på det som händer idag. Kanske kan man misstänka att en mer vardaglig fysiognomik uppmuntras, inte minst av reklamens bildspråk där fördomar och gammalt tankebråte om hur någon är förutsetts möjligt att utläsa genom ett snabbt ögonkast.
Fredrik Borneskans
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
