Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Recensioner 2008-12-29 | Uppdaterad 2008-12-23
Bok: Kan du säga schibbolet?
Författare: Marjaneh Bakhtiari
Förlag: Ordfront
När Marjaneh Bakhtiari debuterade för tre år sedan, med romanen Kalla det vad fan du vill, var det en emotsedd debut. Det hade sedan länge funnits en längtan efter den kvinnliga motsvarigheten till ”rösten från förorten” som författarna Johannes Anyuru, Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri reducerats till.
Och precis som sina kolleger ställde sig Bakhtiari frågande till rollen som en sorts språkrör för den månghövdat divergerade skara människor som bor i förorterna. Man kan alldeles bestämt säga att Bakhtiaris andrabok Kan du säga schibbolet? är en litterär replik till alla de som velat göra henne till den där rösten som ska företräda en tänkt homogen kategori i samhället – invandraren.
Författaren Bakhtiari sätter sig inte i någon tevesoffa och representerar invandrare som grupp, som pappan Mehrdad i nya boken gör, hon skriver en till roman istället. Det är ett effektfullt sätt att illustrera hur olika man kan se på integration och identitet.
Grovt tillyxat kan man säga att Bakhtiari ställer två synsätt mot varandra i den här romanen, där det ena förespråkar mångkultur och det andra assimilation. Som representanter för det första ställer hon en något karikerad version av Gringoredaktionen, som i huvudsak tycks uppehålla sig vid att uppvärdera begreppet blatte, att erövra det på samma sätt som skällsordet bög en gång återtogs av bögarna.
På motsatt sida i debatten placerar hon Mehrdad, universitetslektorn och debattören som verkar ha glömt sitt ursprung och sin kultur och som vägrar att tala om strukturella problem, vägrar offerrollen och den pådyvlade invandraridentiteten.
Gång efter annan ställs dessa synsätt mot varandra i romanens alla radio- och tevedebatter, utan att författaren tar någon ställning till om det ena är rätt och det andra fel, vilket väl är just poängen. Bakhtiari gjuter fast sin roman i vår samtid genom att referera till och inlemma en mängd företeelser, politiska slagord och förment välvilliga ansträngningar såsom Mångkulturåret, vi hört och sett de senaste åren.
Det är ingen vågad gissning att tro att hon låtit någon av karaktärerna föra ett smart resonemang kring Halal-tv om romanen skrivits idag. Och alldeles säkert hade hon skrivit något dräpande om det här ”invandrarkontraktet” som är uppe på populistiska tapeten i detta nu.
Vad Bakhtiari gör istället för att konstruera en generell invandraridentitet är att gestalta människor och relationer på ett mer allmänmänskligt sätt. Det finns gott om igenkänningsmöjligheter som inte bygger på kultur när den definieras utifrån språk, religion och ursprung utan istället på kultur, om den definieras utifrån ålder, kön eller klass. Det är busschauffören Åke ett fint exempel på.
Och de två tonårsdöttrarna i familjen Abbasi, Baran och Parisa, identifierar sig inte som invandrare överhuvudtaget, det är inte för ett ögonblick relevant för dem, deras erfarenhetsvärld är den självcentrerade tonåringens.
De vet inget annat än medelklasstillvaron i Oxie utanför Malmö, har bara vaga föreställningar om varför föräldrarna en gång flytt sitt hemland och efter en resa till den välbärgade släkten i Tehran kommer de hem utan ha förstått något mer heller, allt de sett är hur den priviligerade klassen lever, skyddade från regimens moraliska lagar och regler.
På ett sätt pekar döttrarnas erfarenhet mot en framtid där definitionen av kulturspecifik identitet kanske mer kommer att bygga på politiska och sociala intressen än på geografisk hemvist eller ursprung, eftersom de nya kommunikationsvägarna enkelt ger oss tillgång till hela världen med ett knapptryck. Det är en lockande tanke, det skulle ställa mycket av det vi tror oss veta på ända.
Marjane Bakhtiari har aktivt skrivit sig bort från den slentrianmässiga bilden som delar upp oss i vi och de. Jag tror inte att hon skulle gilla att jag beskriver hennes skönlitterära roman som en debattbok, men jag ser den helt klart som en motbild till den bild våra politiker, från höger till vänster, tecknar: den som misstänkliggör apatiska barn, babblar om språktester och kontrakt, vill tvinga nyanlända att flytta till inlandskommuner där det varken finns anhöriga eller arbete och som fullständigt ”glömt” att tala om hur samhället brister i att tillvarata de resurser det fått till skänks.µ
Sabina Ögren
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
