Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Recensioner 2010-04-26 | Uppdaterad 2010-04-28
Claes Britton är journalist och författare samt driver en kommunikationsbyrå i Stockholm.
I den föreliggande boken är han dock, vilket ju anges redan av titeln, mest av allt en sörjande son. Det ger mig den irrationella impulsen att hantera boken extra varsamt, som om dess svåra ämne skulle påverka limningen eller så. Situationen känns onekligen känslig – en främmande människa ska berätta något lika privat som smärtsamt för mig: en nära anhörigs lidande och död.
Författarens mamma, Mona Britton, drabbades hösten 2006 av mesoteliom, en lungsäckstumör som inte enbart är dödlig utan sällsynt svår att lindra då lungsäcken, som Britton beskriver det, ”är en enda härva av nerver”. Boken berättar om de olika stadierna av sjukdomen och hur de påverkar såväl mamman som honom själv. Han gör också återblickar där han berättar om sina föräldrar och om såväl sin mammas som sin egen uppväxt. Han rannsakar sig själv och ångrar sin ungdoms egocentricitet men finner samtidigt en stolthet i att han nu förmår koncentrera sina känslor och sin omsorg på sin mamma istället för att gå upp i den egna ångesten och skräcken.
Och som hans mamma klokt och trösterikt säger i ett av deras sista samtal: ”Det finns inget viktigt mellan oss som inte varit bra.”
Senare i boken följer ett samtal med Mona Brittons ”dödsmorska” (ett fantastiskt välfunnet begrepp jag aldrig hört förut): Ulla Zachrisson, överläkare på den palliativa kliniken på Stockholms Sjukhem. Skildringen lyfter här från det enskilda fallet till en mer allmän nivå och ger en mycket intressant inblick i den palliativa vården – ett av de områden inom sjukvården som utvecklats allra mest under de senaste decennierna. Här möts så det djupt personliga, för att inte säga privata, och det oerhört allmänmänskliga.
Arbetet går enligt Zachrisson ut på att i bästa fall få människor som befinner sig i sitt livs värsta stund att lyckas acceptera och förlika sig med sin situation, kanske rent av finna något vackert och fint i den. Även Claes Britton finner mitt i sorgen och smärtan hur även skönhet kan spira.
”Då fann jag till min överraskning att även om detta värsta var värre än något jag ens hade kunnat fantisera om så hade tanken på detta värsta ändå varit än värre och så mycket mer utdragen och omfångsrik, bråddjup, mystisk och vidsträckt skräckinjagande. Framför allt så hade detta värsta, det som dessförinnan hade varit närmast onämnbart, också varit det djupaste och vackraste hittills i mitt liv – en svindlande nedstigning till den varma kärnan av livet självt.”
Det här är en bok som inledningsvis kändes jobbig att läsa – och som måste varit outsägligt mycket jobbigare att skriva – men som jag i efterhand känner mig sällsynt berikad av. Numera bläddrar jag friskt i den, viker tumöron. Det är trots allt inte döden som är ömtålig, det är livet.
Kristian Fredén
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
