Recensioner 2010-03-15 | Uppdaterad 2010-03-15
Borås Tidnings Debutantpris firar tioårsjubileum i år.
För att markera detta ger man ut antologin De nio från Borås, med bidrag från de första nio pristagarna. Men antologin tjänar inte enbart för att fira priset. Genom att samla några av de, i egenskap av debutantprisvinnare, viktigaste representanterna för ny svensk litteratur under 00-talet i en volym, har man skapat ett underlag för litterär trendanalys under decenniet.
Stefan Eklund, före detta kulturchef för Borås tidning, tillika medlem i juryn för debutantpriset fram tills förra året och redaktör för antologin, tar fasta på detta och ägnar utrymme i sitt förord åt att hitta gemensamma nämnare hos de nio författarna och deras generationskamrater. Han kallar 00-talet för ”det vilda berättandets decennium”, kallar 00-talisterna ”muntra språkkritiker”.
Ja, det är för tidigt för att på allvar analysera decenniet som just gått, vi har ännu inte den distans som krävs. Men det krävs inte så mycket distans för att upptäcka att Eklund är något på spåren – de nio antologibidragen har onekligen vissa drag gemensamt. Å ena sidan en motvilja mot att följa en förutsägbar dramatisk kurva, mot att skapa text som ser välbekant ut rent visuellt, mot att skriva in sig i en och endast en genre. Å andra sidan en lust att experimentera, att leka med orden, att skala av miljöerna och titta djupare in i personerna. Allt detta är element som går som en röd tråd genom antologin, även om inte alla tendenser finns i vart och ett av bidragen.
Med detta sagt kan man fråga sig om bidragen i antologin och pristagarnas debuter verkligen är symptomatiska för den nya, unga litteratur som skrevs under 00-talet. Var det ”vilda berättandet” en litterär rörelse som bubblade upp och slog sig fram på bokmarknaden för att det var den sortens litteratur som skrevs hemma på kamrarna? Eller var det snarare det litterära etablissemanget som hade längtat efter ett trendbrott, och såg till att lyfta fram de författare som representerade något nytt och fräscht, samtidigt som de försummade skickliga författare av andra skolor? Och premierade Debutantprisets jury en viss typ av berättande, eller var det verkligen de här nio som var de bästa debuterande författarna?
Det här är inte rätt plats att föra en utförlig diskussion av ovan ställda frågor. Men att döma av bidragen i De nio från Borås, så nej, det var inte bara en vurm för det experimentella som gjorde att de här nio författarna fick debutantpriset. För de är bra. Allihop, så väldigt bra. Även de mest hängivna anhängare av traditionellt berättande måste se att de här texterna är skrivna med full kontroll, att varje ord har betydelse och det inte kan ha skrivits särskilt mycket annat som varit lika bra inom andra traditioner. För Sverige har tur som varje år de senaste nio åren har fått en debutant som håller den höga nivå som de nio pristagarna håller. Det är orimligt att tro att det finns många fler som gömts undan.
Inte heller är det fråga om total likriktning. Lotass, Sjölin, Khemiri och de andra är långt ifrån bara en del av en tendens. De drag de har gemensamt är trots allt färre än de som skiljer dem åt och antologin har inslag av såväl dramatik och poesi som prosa. I sin helhet spretar De nio från Borås tillräckligt mycket för att vara intressant hela vägen, samtidigt som de gemensamma nämnarna bidrar till en sammanhållen läsupplevelse.
Caroline Magnusson
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721