Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Recensioner 2008-06-11 | Uppdaterad 2008-06-10
Bok: BEGRAV MITT HJÄRTA VID WOUNDED KNEE
Författare: Dee Brown
Översättning: Lars Ekegren och Lars Ohlsson
Förlag: Karneval
Dee Browns klassiska skildring av indiankrigen i ursprungsamerikanernas perspektiv, Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee, som för första gången gavs ut på svenska i reviderat skick 1974, gör fortfarande ont att läsa. Det är Karneval förlag som nu för första gången på svenska ger ut en fulltextversion av boken och det är en kulturgärning.
Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee är en tragedi av episka mått. Den tar sin början med Navajofolkets långa marsch 1860 och avslutas med massakern vid vattendraget Wounded Knee, 30 år senare. En period då de illa rustade, numerärt underlägsna och mycket beslutsamma ursprungsamerikanerna, under legendariska ledare som Manulito och Little Crow, bjöd kolonisatörerna hårt motstånd.
Förutom att den nu bortgångne författaren Dee Brown var en briljant stilist så är hans text full av ovanliga detaljer. Författaren som förutom historiker också var bibliotekarie och biblioteksvetare har dammsugit arkiven. Han har kommit över mängder med förhandlingsprotokoll, brev och tidningsartiklar. Han har hittat fotografier som sällan publicerats och nästan bortglömda sånger med kompletterande noter.
Genom Browns enorma material får läsaren möta exempelvis hjältarna från slagfältet i Little Bighorn där USA:s sjunde kavalleri besegrades och General George Armstrong Custer mötte sitt öde den 25 juni 1876. Många av kämparna är välkända namn men före Browns bok hade få européer och vita amerikaner hört Gall, Tatanka Iotanke (eller Sitting Bull som var hans engelska namn) och Tashunka Witko (Crazy Horse) från hunkpapalakota- och oglalalakotafolken med egna ord berätta om slaget och det som föregick drabbningen.
På så vis får läsaren också möta Cochise och Goyaaté (eller Geronimo som de engelsktalande amerikanerna kallade honom) från Chokonen- och Chiricahuaapacherna som i åratal förde effektiva gerillakrig mot de vita förtryckarna, i hopplöst underläge. Ett sekel senare, när det inte längre finns några hjältar – framstår dessa indianer som de kanske mest heroiska amerikaner som någonsin levat, konstaterar Dee Brown.
Det är en historia om folkmord, svek, förtal och feghet. Här finns den ökända massakern vid Sand Creek då Coloradomilisen slaktade, förgrep sig på och stympade 150–200 åldringar, kvinnor och barn ur Cheyenne- och Arapaho-folken. Här finns mordet på Sitting Bull, den 15 december 1890, och Little Big Mans förräderi mot Crazy Horse som resulterade i att en menig kavallerist kunde sticka sin bajonett i sidan på den store ledaren. Hans familj begravde senare hans stoff och hjärta just någonstans vid Wounded Knee.
Självfallet är världen en annan plats nu än 1970 när Dee Browns bok först gavs ut. Då fanns en växande global antikolonial frihetsrörelse. I USA pågick ännu ursprungsamerikanernas ockupation av det välkända fängelset Alcatraz (från 20 november 1969 till 11 juni 1971) och det fanns ett växande motstånd mot landets kolonialkrig i Vietnam. Samma år som Dee Browns bok kom ut fick både Ralph Nelsons film Soldier Blue och Arthur Penns Little Big Man premiär. Båda tycktes ha hämtat inspiration från Browns bok och hade udden riktad mot kriget i Vietnam.
Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee har i flera omröstningar utsetts till ”förra århundradets mest inflytelserika bok”. Marlon Brando hämtade förmodligen sin inspiration från den när han vägrade att ta emot sin oscarstatyett för bästa manliga huvudroll i Gudfadern, i protest mot den felaktiga bild som Hollywood givit av ursprungsamerikanerna, och istället skickade fram den ursprungsamerikanska kvinnliga aktivisten Sasheen Littlefeather på galan 1973. Och de aktivister från AIM (American Indian Movement) som ockuperade staden Wounded Knee i 71 dagar från den 27 februari 1973, läste självfallet Browns bok.
Så här 38 år senare kan boken komma att få förnyad betydelse. Boken känns trots lite ålderdomligt språk, ursprungsamerikanerna vill exempelvis inte längre kallas indianer som Dee Brown gör, fortfarande brinnande aktuell. För även om de flesta kolonierna till sist fick sin relativa självständighet och de argaste AIM-ledarna tystnat, så pågår nu nya krig. Bush-administrationen menar att de är krig mot terrorismen, men kritikerna menar att de är nya kolonialkrig. I det sammanhanget kan kanske krigsmotståndarna än en gång söka inspiration från de modigaste amerikaner som någonsin levat.
Joacim Blomqvist
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
