måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Recensioner 2010-02-22 | Uppdaterad 2010-02-23
Jag har verkligen försökt.
Jag har försökt hitta det i Liza Marklunds och James Pattersons gemensamma bok Postcard killers, som gör den till en deckare som är lite bättre än många andra. För den uppmärksamhet denna bok har fått redan innan den gavs ut antyder att den borde vara lite bättre.
Jag har försökt hitta försonande drag. Jag har försökt hitta någon anledning till varför denna bok har fått en uppmärksamhet den absolut inte förtjänar. Jag har försökt hitta en anledning till varför den över huvud taget finns.
Jag har försökt men inte lyckats.
Postcard killers är en dålig bok. Det är en dålig deckare, fylld med alla tänkbara klichéer och schabloner, illa skriven med ett språk så torftigt att Enid Blyton framstår som en litterär gigant. Det är dessutom en dålig reseguide över Stockholm – här är kungliga slottet, störst i världen, där är skärgårdsbåtarna, där är den charmiga gamla stan och där var Stockholms blodbad.
Jag kan bara hitta ett försonande drag – den går oerhört fort att läsa.
Ett annat möjligt försonande drag är att den påminner mig om min barndom, då jag läste tvillingdeckarna och fem-böckerna. Förutom att de var skrivna med ungefär samma språk var det även samma upplägg på dem: Presentation av huvudfigurerna, rakt på handlingen, inga utsvävningar från händelseförloppet, korta kapitel med kittlande slut så att man ska tvingas fortsätta läsa, sympatiska hjältar och slemma skurkar. Svart och vitt, gott och ont. Och förfärligt tråkiga, om man inte är tolv år.
Dock innehåller Postcard killers mer blod. Mycket mer, ibland så mycket att boken känns rent kladdig.
Handlingen är att några seriemördare (vad annars?) far runt i Europa och har ihjäl företrädesvis unga människor. Före varje mord skickas ett vykort till en tidningsredaktion för att man ska veta vad som är på gång. Efter morden skickas ett foto med de konstnärligt arrangerade liken. När mördarna kommer till Stockholm kontaktas kvällstidningsjournalisten Dessie Larsson. Tillsammans med Jacob Kanon, mordutredare i New York och far till ett av de första offren, drar hon ut på mördarjakt.
Som läsare vet man hela tiden lite mer än utredarna, ändå förstår man inte riktigt hur det hänger ihop. Och det är inte så konstigt, för förklaringen är den mest korkade jag någonsin har läst. Dessutom står den för en kultursyn som är minst sagt unken.
Upplösningen, på parkeringen utanför Ikea i Haparanda, är helt enligt den amerikanska mallen, med biljakt, skottlossning och mesta möjliga dramatik.
– Fuck this, sa Jacob, greppade sitt tjänstevapen, vräkte upp bildörren och rusade mot turistbussarna.
Bättre än så blev det inte.
Mats Palmquist
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
