måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Simona Maicanescu i ?Fever?.
Recensioner 2010-08-26 | Uppdaterad 2010-08-27
Det kommer en pust av parfym när Simona Maicanescu försiktigt kliver in på scenen i mycket höga klackar.
Nylonstrumporna är så ljuvligt glänsande blanka på hennes ben. Jag undrar om det är Vogue Silken Sheer?
Fransk-rumänska Simona Maicanescu regisseras av Lars Norén i Wallace Shawns monolog Fever. Texten är skriven under flera år, och påbörjad under slutet av 1980-talet, yuppiens tid. Den handlar om världens orättvisor, skildrade ur en amerikansk välbärgad kvinnas perspektiv.
Kvinnan – som i tidigare uppsättningar ibland varit en man, det är ingen könsbestämd roll – har rest till ett fattigt land där det är inbördeskrig. Hon befinner sig på ett illa städat hotellrum, hon är rädd och mår illa. I glimtar delger hon publiken hur hon själv lever: kultiverat, konstälskande, inte alls som sin granne Jean, som skämtar om fattiga barn och skryter med vilka kolleger hon legat med. Själv brukar kvinnan ge pengar till tiggare. Ibland är det så mycket pengar att de blir överraskade.
Jag tycker i allmänhet mycket om monologer, som i sin enkelhet är en sådan utmaning för både skådespelare och publik. Simona Maicanescu är en mästarinna och behandlar sin roll fullkomligt lysande i Noréns regi.
Hon står rakt upp och ner på scenen, i sällskap bara av en vattenflaska och av sin ångest och sitt självbedrägeri. Rösten är obeveklig, sugande.
Wallace Shawns monolog är desperat ibland, sorgsen ibland, resignerad till sist.
Hur kan alla vi privilegierade försvara våra liv? Texten svänger mellan drömlika partier a la Kafkaskräck och realistiska minnen av förtjusande födelsedagskalas, och fångar overklighetskänslan man kan drabbas av vid tillfälliga ögonblick av insikt.
Men.
Om man skriver och sätter upp en text som denna vill man antagligen förändra något i världen.
Då känns det lite sorgligt att texten trots allt är så enkel att instämma i. Allt är rätt. Det finns ingenting att invända mot, möjligen att den är lite lång.
När jag kommer ut från Folkteatern på Järntorget ser allt ut precis som vanligt: espressomaskinerna pyser på kaféerna, klackarna klapprar över torget, nylonstrumporna blänker.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
