Kultur

Recension: ”Alla passar inte in, men alla är värda sin plats”

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Mats Bäcker

Nina Persson hade kunnat göra det enklare för sig. Leva vidare på sin svala indiepop-creddighet, stanna kvar i New York och fortsätta personifiera handen i fickan-attityden.

Istället flyttar The Cardigans-sångerskan hem till Malmö och startar ett medborgarband.

Recension

Vinnaren tar allt

Scen: Hipp, Malmö Stadsteater

Dag: Fredag 23 mars

Medverkande: Nina Persson, Thomas Öberg, Kristin Amparo, Moto Boy m fl.

Regi: Hugo Hansén

Manus: Gertrud Larsson och Åsa Asptjärn

Idé och koncept: Nina Persson och Gudrun Hauksdottir

Längd: 2 h 30 min

Spelas till: 25 april

Visa mer...

Inspirerad av amerikanska The Citizens Band (där hon själv gjort inhopp) som startade under Obama-kampanjen 2008 ska hon nu göra Skillnad!

Tillsammans med Gudrun Hauksdottir sätter hon ihop en politisk kabaré om något så banalt som demokrati. En berättelse om en trött 100-åring (första svenska valet med allmän rösträtt (för män) genomfördes 1918) som börjar kännas urvattnad, gestaltad genom en slentrian kärleksrelation mellan Nina Persson och ”Demmo” (Magdi Saleh). Relationen störs av en icke namngiven men ändå övertydlig populistisk kraft, personifierad av Angelica Radvolt, som riskerar att förföra och sedan förgöra demokratin inifrån.

Låter det platt? Glöm det. Det här är en av de mest vitala scenföreställningar jag sett.

Allt handlar om ensemblen. Ett 40-tal konstnärer har bidragit med material till föreställningen. Texter av Athena Farrokzhad, Emil Jensen och Jenny Wilson vävs ihop med storyn. Musiken kvalitetssäkras av etablerade namn på scen som Thomas Öberg (bob hund), Oskar Humlebo (Moto Boy) och Kristin Amparo, och ett oklanderligt band lett av kapellmästaren Oscar Johansson. Allra bäst svänger den sydafrikanska rapparen Kanyi Mavi.

Alla sjunger, dansar och skådespelar sömlöst. Öberg behöver inte ens förställa sig – han har förberett sig hela sitt liv för att förlösas som en infantil bebisversion av Diktaturen, svävandes i linor. Det är stundtals väldigt roligt (den komiska timingen hos framförallt Mari Götesson och Sakib Zabbar är slående) och stundtals väldigt viktigt, som när de medverkande delar med sig av personliga berättelser från Värmland till Palestina.

Visst blir det brokigt när luftakrobatik ska samsas med Little Jinder (kvällens gästartist), och visst är det några scener för mycket för att helheten skall kännas gjuten. Men just i formen ligger kanske den starkaste analogin: vi kommer alltid vara lite för många, lite för olika och lite för ofullständiga för att livet skall fungera friktionsfritt. Men om vi bara vill (och oj vad den här ensemblen vill) kan vi skapa något tillsammans som gör oss större. Alla passar inte in, men alla är värda sin plats. En individualism för kollektivets skull.

Det handlar bara om att våga. Och jag är väldigt glad att Nina Persson gjorde precis det.