Recension: Striden är något av de mest överväldigande jag sett på film
Att 80-talets steroidpumpade maskulinitetsideal gjort comeback som höginkomstbringande hårdvaluta råder föga tvivel. Om inte Dwayne ”The Rock” Johnson är bevis nog så har du även huvudrollsinnehavaren i ”Aquaman”, Jason Momoa.
Den forna ”Baywatch”-skådisen är kanske mest känd som barbaren Khal Drogo i ”Game of thrones”. I ”Aquaman” gestaltar han DC Comics vattenbaserade serietidningshjälte i sin första solofilm. Som son till en fyrvaktare och en atlanteansk havsdrottning är han hälften människa, hälften fisk, hundra procent superman. En sjöbuse i bar överkropp med skogshuggarlook och Heavy metal-frisyr som använder sina övermänskliga krafter för att skydda haven från skurkar.
Uttrycket ”all in” kommer inte ens i närheten av att beskriva ”Aquaman”. Det är fullt ös medvetslös i ett visuellt spektakel av sällan skådad fantasirikedom med ljuvligt knasiga varelser i färgsprakande undervattensvärldar. Det stora slaget på slutet är något av det mest överväldigande jag sett på film med hundratusentals vattenväsen som brakar lös i totalt kaos.
Regissören James Wan har en förmåga att hela tiden hitta nya kreativa små nycker för att lyfta actionmomenten. Snabba klipp varvas med att kameran vrider runt eller glider med i händelserna på ett otroligt snyggt sätt, vilket förhöjer känslan i det digitaleffektbesudlade sammanhanget.
Det är lika spektakulärt som fånigt, med en story av samma djup som den lilla simskolebassängen i Stadsparksbadet. Kul har man oavsett, mycket tack vare filmens självmedvetna glimt i ögat till sina egna kalkonartade förutsättningar (samt, inte att förglömma, underhållningsvärdet i att få se Nicole Kidman, Dolph Lundgren och Willem Dafoe agera dramatiskt i knasiga fiskfjällsdräkter). Det är med ”Aquaman” som med fiskpinnar. Smakar rätt gott så länge man inte tänker på det faktiska innehållet, välbehövligt maskerat bakom gyllene panering och massor av krydda.
