Kultur

Recension: ”Stoic är så jävla genial att benen viker sig”

Göteborg Artikeln publicerades
Foto: Mats Backer

Göteborgsoperans helaftonsföreställning Dust to Dust är pur livsglädje att lägga in under bröstbenet och leva på i vinter.

Göteborgsoperans danskompani dansar fram en obotlig tro på människan och en värld för alla. Mika Becker är knäsvag.

Det monokromt grå betongbiblioteket står orubbligt i sin stilla elegans. Neutralt och likgiltigt. Stoiskt*. Tyst som evigheten. Så trillar ett vällustigt par in från höger i en frustande glad och ogenerad kärleksakt. Huller om buller. Vi skrattar. När ett nytt sällskap myllrar in, estetiskt höga på konsten som ställs ut, i vad som nu är ett galleri, är det bara att åka med. Dansarna är 18 totalt, fem av dem från belgisk-marockanske Sidi Larbi Cherkaouis eget kompani Eastman. Musikerna är fyra. De är hela världen samlade här. Flygeln är grå. Kostymerna är grå, några skjortor målad i milda pasteller.

Rörelserna är folkliga och urbana, intrikata finger- och handrörelser (tutting) kombineras med strukturerade poser, häftiga armrörelser (whacking) och flödande akrobatisk modern dans. De minglar, ringlar, röker, faller som dominobrickor, sopas ihop, är ett underjordiskt rödögt monster, bildar led och hopar; de talar, hostar och sjunger. Den levande musiken är minst tusen år gammal. Marockanska, andalusiska, kongolesiska och japanska toner flätas samman med elektroniska samtida ljudmattor. Mohammed El Arabi-Serghinis sång är som honung.

*Stoicismen är en antik filosofisk riktning som eftersträvar jämnmod och sinneslugn. Inte renons på känslor utan som en hållning inför det lidande som följer på våra begär och livets oförutsägbarhet. Det handlar om hur vi hanterar det vi inte kan påverka och uppnå frihet från affekternas rågång i vårt inre.

Cherkaoui förbinder öst med väst och nu med då. Han lånar från psykologin och filosofin: Vad är en människa? Samtiden diagnosticerar, patologiserar och mäter. Bjuder på bedövning och berusning. Stoic tror på vår förmåga att knyta an till våra hjärtan och till varandra igen. Vi är flockdjur, mer lika än olika, söker alla kärlek och har alla problem att möta. Frågorna att rannsaka det egna livsvalen med blixtrar förbi som textremsor: Är du nöjd med ditt liv? Älskar du din livspartner? Vilka kränkningar har du utsatts för som du inte förlåtit? Till syvende och sist handlar det om att hitta den egna inre rösten och den egna andningen. Ett förfluget tack till Tarana Burke som vågade använda sin röst och bli den första brickan i det som blev #metoo-rörelsen.

Stoic är så jävla genial att benen viker sig. Måtte det aldrig ta slut. Det gör den, men inte applåderna. Kanadensiskan Crystal Pites Solo echo efter paus är ett värdigt avslut. Brahms sonater för cello och piano beledsagar den följsamma dansen i stilla snöfall. Det är lätt och hoppfullt fastän alldeles mörkt.

Fakta

Dust to Dust: Stoic/Solo echo

Scen: Göteborgsoperan

Koreografi: Sidi Larbi Cherkaoui/Crystal Pite

Scenografi: Hans Op de Beeck/Jay Gower Taylor

Medverkande: Göteborgsoperans danskompani, dansare från Eastman

Spelas: Till och med 14 december

Visa mer...