Kultur

Recension: Jan Töve skapar ordlös poesi

Fotografi Artikeln publicerades
Stora Levene.
Foto: Jan Töve
Stora Levene.

Lågmält, ömsint och roligt. Recensenten Jan Almlöf, tidigare chefredaktör för Tidningen FOTO, faller för Jan Töves fotobok ”Faraway Nearby”.

Faraway Nearby

Fotograf: Jan Töve

Förlag: Hatje Cantz

Som en detalj i en geometrisk figur hänger en röd brevlåda. På samma gång lågmält uppfordrande som förebådande någonting. Miljön omedelbart ikring brevlådans träställning är en asfaltsväg som viker av i dimman. I vägkanten grus och sten och smutsig snö. Färgskalan är knapp och mild. Det slår mig att även om det papperslösa samhället aldrig blev av och att mycket post numera är digital, så har varje människa fortfarande en brevlåda. Känns lite hoppfullt på något vis.

Bilden utgör omslaget på Jan Töves senaste fotobok, ”Faraway Nearby”. När det närliggande övergår i långt bort blir mest en akademisk fråga då fotografen oftast rör sig i hembygden, mer precist Västergötland. Det gäller i den nya boken såväl som i tidigare böcker. (Töve är även namnet på byn där han växte upp, strax utanför Hökerum där han bor idag.) Det kan sägas redan nu att det är en fantastisk bok.

Det var länge sedan Jan Töve var de storslagna vyernas fotograf. Även om kameran fortfarande befinner sig i landskapet handlar det om det lilla landskapet, landskapet där människan bor och verkar. Även om människan i bokstavlig mening inte alltid syns.

Odensberg.
Foto: Jan Töve
Odensberg.

I förra boken, ”Silent Landscape” (2012) rörde sig fotografen mest vid sidan av bebyggelsen. Här visar bilderna mer av de, vid första anblicken, orörda landskapen – buskiga skogspartier, klippor som bildar strandkant eller träd planterade i raka rader, en väg längs en sjö. Bilderna är ofta byggda av linjer som avgränsar ytor och skapar nya ytor. Det är naturens beståndsdelar såväl som av människan skapade beståndsdelar. En mer förförisk estetik i fråga om ibland strama, ibland lekfulla kompositioner. Men det blir aldrig överordnat innehållet, Töve visar hur det ser ut, hur människan ofta väljer att landskapet ska se ut. Men han gör det med konstnärens blick och ambition snarare än den dokumentära berättarens. Han visar att oavsett vad naturen och landskapet har för betydelse så är den en del av vår tillvaro och därför har vi alla också ett förhållande till den.

I ”Faraway Nearby” tar Töve steget in även i samhället. Vi har alla åkt förbi sådana här platser där ett hus följs av ett annat hus, en verkstad, staket i olika stadier av förfall, ett församlingshus, en fabriksbyggnad, en restaurang, och plötsligt en livslevande jägare, fångad i en rörelse då han vänder sig ett kvarts varv för att kolla bakåt längs vägen han går på, åkrar där skörden bärgats, en av vägverkets snökäppar som uppgivet står på sniskan i en snövall. Allt skiftande efter säsong. Vi tycker det är fint, pittoreskt, välskött. Eller tråkigt. Hur kan man vilja bo (så) där? Icke desto mindre bor någon där. Och trivs med det. Eller inte.

Det fula kan också vara vackert. Liksom det vackra kan vara spänningslöst.

I denna bok porträtteras människor också, alltid i ett sammanhang, i intressanta interiörer och exteriörer.

 

Jan Töve är i sitt bildskapande varken romantiker eller sentimental. Det är aldrig tillrättalagt. Ej heller kalkylerande inställsamt. Han pekar varken finger eller förskönar. Snarare är bilderna en sorts ordlös poesi där betraktaren bjuds in att själv formulera sig, måhända med ett romantiskt, eller för all del sentimentalt, filter i blicken. Det fula kan också vara vackert. Liksom det vackra kan vara spänningslöst.

Åsunden.
Foto: Jan Töve
Åsunden.

”Faraway Nearby” handlar om existerande miljöer men somliga inte längre i sin fullaste blomning. Bebyggelsen skiftar. Ödehuset kommer, naturligtvis, att få sällskap. Medan ett annat hus byter invånare.

Töve lyckas också undvika det kyliga betraktande som så lätt och ofta redovisas i den här sortens bilder. Han är snarare ömsint i sitt bildskapande.

Det finns linjer i Jan Töves bildvärld till andra svenska fotografer, som exempelvis Gerry Johansson och John S. Webb. Men där de nyss nämnda fotograferna föredrar det svartvita väljer Jan Töve färg. Och redan där är nog skillnaden större än likheterna då uttrycket blir ett helt annat. Skulle han skapa med pensel istället för kamera skulle somliga säga att han är lite Edward Hoppersk, minus människorna då... Ett liknande tonfall skulle man kunna sammanfatta det.

Töve lyckas också undvika det kyliga betraktande som så lätt och ofta redovisas i den här sortens bilder. Han är snarare ömsint i sitt bildskapande. Rätt som det är även rolig. Naturligtvis fortfarande på sitt lågmälda vis. Och, även om han är subjektiv i sina motivval, så tror jag också att han känner lojalitet med, och sympati för, sina grannar, både de långt bort och de mer nära. Och det skänker värme till bilderna.

”Faraway Nearby” är en bok med spännande iakttagelser presenterade på ett mycket trivsamt, underhållande och även lärorikt vis. En bok att återkomma till.

Fler böcker av Jan Töve:

Silent Landscape, 2012

Riverside Viskan, 2007

Bortom redan, 2001 (engelsk utgåva Beyond order, 2001)

Speglingar 1996