Kultur 2010-03-12 | Uppdaterad 2010-03-15
I Magnus Florins nya bok Ränderna är just ränder av central betydelse för det undersökande diktarsubjektet.
Vart han sig i världen vänder ser han bara ränder, som det heter på bokens omslag. Det är en sorts återhållen besatthet som manifesterar sig när han står vid ett övergångsställe, betraktar en tavla eller passerar ett staket blicken fastnar oundvikligt vid det randiga mönstret varhelst det dyker upp, om det så bara är i en försvinnande liten detalj i en betydligt större komposition. Ränderna antar formen av symbol och som läsare vill man genast bringa reda i mysteriet och veta för vad.
Men texten är en undersökning, en process, och inte ens berättaren, kallad Magnus Florin, vet inledningsvis vad det hela ska betyda. Man anar ändå ganska tidigt att den hemlighet som så småningom ska avtäckas är av smärtsam natur, texten bär på en påfallande sorgsenhet och saknad. Olika symboltyngda figurer pekar mot ett försvinnande och efterhand klarnar det, en mamma har dött drunkningsdöden.
Det är genom lek och skapande som barnet som förlorat sin mor, och som nu är den vuxne författaren Magnus Florin, avtäcker rändernas betydelse. Det sker i mötet med två kvinnor, S och M, som på olika sätt fungerar som vägvisare i sökandet. M är en uppburen konstnär vars fotografier blir en katalysator för författaren/berättaren och S är psykoterapeuten vid institutet som jaget kanske eller kanske inte besökt som barn. Ingen av dem lägger berättelsen till rätta. I själva verket tycks de vara ganska ovilliga att reda ut några begrepp, vilket väl ligger i respektive professions natur, de endast tillhandahåller verktygen som jaget behöver för att lirka upp det låsta rummet. I M:s bilder finner han motiven som startar själva berättelsen och i S:s leklådor finner han de figurer som ska befolka den.
Det är ett pusslande, både för diktarsubjektet och för läsaren. Mycket är oklart, otydligt, liksom de suddiga och svärtade figurerna i M:s bilder. Genom att laborera med enheter, klossar och fasta interiörer, fixeras till slut en historia som går att ta på och beskriva, men vägen dit är mödosam och snårig och läsaren är, på gott och ont, med under hela resan, både på avvägarna och på genvägarna. Vi har alltså inte att ta del av någonting färdigt, en tillrättalagd och begripliggjord berättelse, utan finner oss medskapande i en människas process att förstå och en författarens försök att beskriva.
Kanske låter det svårt, och det är det också, men det finns samtidigt en språklig lekfullhet i den här boken som gör det hela mindre besvärligt. Bokstäverna är klossar som kan monteras i ständigt nya formationer, beståndsdelarna är desamma men betydelsen förändras. Inte för inte är anagrammet av vikt. Hur många nya betydelser kan uppstå om man demonterar bokstäverna i författarens namn? Berättaren gör flera försök och vad det säger både honom och oss är att förvandling och förändring är möjlig, rentutav nödvändig för framåtrörelsen över boksidorna likväl som i livet.
För en författare är det förstås högst essentiellt att kunna skapa och skapa om, bygga världar och illusioner, forma nya sammansättningar av de till synes simpla bokstäverna. Vill han att där ska vara ett hus, en spiraltrappa eller en randig filt så skriver han helt sonika bara in det i berättelsen. Det ovanliga är att som läsare vara delaktig i tillkomsten av en bok, vilket man på sätt och vis är i Magnus Florins Ränderna. Självfallet är boken minutiöst ordnad, men den ger sken av att vara i vardande just som man läser den. Det är sympatiskt, om än krångligt och krävande, och framkallar en känsla av ett absolut nu, en hypernärvaro. För att beskriva sorg och saknad kan jag inte komma på en bättre metod för den som vill förmedla känslan av förlust snarare än distanserat definiera den. Mycket skickligt, mycket givande.
Sabina Ögren
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Evelina Westergren
evelina.westergren@bt.se
Telefon: 033-7000 721