Kultur

Poet som gör poesin populär

Kultur Artikeln publicerades

Den 21 februari delas Borås Tidnings Debutantpris ut. En av de fem nominerade författarna kommer att få 100.000 kronor.
BT presenterar dem en och en fram till dagen D.
Turen har kommit till Viktor Johansson.

Viktor Johansson var van vid att bli refuserad. Men med manuset till Kapslar var det annorlunda.

–Jag läste upp det högt på ett kafé och efter det dröjde det bara två veckor innan de ringde och antog det, säger han.

Det var en av Modernistas redaktörer som var åhörare den där dagen på kaféet. Egentligen hade Viktor och redaktören stämt möte för att tala om ett annat manus, Springaren, som Viktor Johansson hade skickat in men som förlaget inte var helt säkert på.

–Jag har skrivit klart många diktsamlingar men när det gäller Kapslar så hade jag hittat en form för hur den skulle se ut, beskriver han det som är hans biljett till att bli nominerad för Borås Tidnings debutantpris.

Det har blivit många manus för Viktor Johansson, och de flesta ligger i lådor i föräldrahemmet. ”De är nog förlorade”, säger han. Att bli refuserad är inget som verkar bekomma honom särskilt mycket. Självkänslan är god och det tackar han föräldrarna för.

–Jag var duktig på att rita när jag var liten. Jag satt och ritade och så satt kompisarna runt om och tittade. Mina föräldrar har alltid stött mig och sagt att jag varit bra på det jag gör. Och på det sättet har jag väl lärt mig att ta ett nej under de fem år som jag har hållit på och skickat in manus.

Skrivarskolor hör också till det som Viktor Johansson tackar sin framgång för. Han har gått på ett par olika och har idag byggt upp ett kontaktnät med jämlikar som konsulteras för textrespons.

–Jag hade nog lyckats ändå, men det har gått snabbare på det här sättet. Man kommer till en skola i tron att man redan skriver bäst, men så tvingas man förklara varför man skriver som man gör. Man kanske inte lär sig att skriva på ett annat sätt, men man lär sig att sätta ord på sitt skrivande. Alla mina manus har kommit till på skrivarkurser. Jag tror inte på det ensamma geniet.

Det var under mitten av tonåren som Viktor Johansson började skriva. Han upptäckte musiken och kom på att han själv kunde välja vad han ville lyssna på. Då, under de första åren på gymnasiet, var det mörka, hårda band som Nine Inch Nails och Rage Against The Machine som fångade hans intresse.

–Jag ville skriva något liknande och det blev mycket av ont i kroppen, självömkande.

Är det ett tema som du fortfarande återkommer till?

–Jag skriver ju om kroppen, sjukdomar, astma och att inte kunna andas. Att inte få barn.

Har du själv upplevt känslan av att inte kunna andas?

–Jag har astma och ibland får jag svårt att andas och måste ta medicin för det. Det var värre när jag var yngre, då kommer jag ihåg att jag vaknade av att jag var kopplad till ett slags andningsmaskin. Nu kan jag få anfall efter fysisk ansträngning.

Så här lyder slutet av en strof i diktsamlingen:

Jag måste kärvt sjunga luften ur mig i en skymmande skala.

Inåt är strupen en ljus pipa, visslar sin nödsignal.

Du kan gå ner i din egen kropp som i en grav.

Kanske har varje sjukdom en speciell sång.

För två år sedan startade Viktor en nätbaserad poesitidskrift, Ett lysande namn. Han såg ett tomrum och ett sätt att förhålla sig till poesi som inte tidigare fanns i tidningsform.

–Det fanns ingen som skrev om poesi som om det var populärkultur, som om det liknande film eller musik. Man respekterar poesi så mycket och gör det akademiskt. Jag tror inte att man vinner något på att se poesin som skild från populärkulturen.

–Poesi behöver inte vara svårt, även om en del poesi kan vinna på att analyseras hårdare. Man får tänka på hur det låter för mig när jag läser. Jag menar om Beatles svänger, så svänger det ju, fortsätter han.

Viktor intresserar sig för poesi och kultur på flera vis. Han är medlem i en hemlig aktionsgrupp, Art the Streets. Viktor vill egentligen inte säga så mycket om det, mer än att rörelsen är spännande.

Han funderar länge innan han berättar:

–Det är en gatukonstgrupp och vi gör kommentarer i samhället. Vi gör förskjutningar i hur staden ser ut. De enda som får lov att uttrycka sig i offentligheten är de som har pengar.

Är det som i den norska filmen Elling där huvudpersonen placerar ut dikter på post-it-lappar i livsmedelsaffärernas frysdiskar?

–Just det, sånt tycker vi är jättebra.

Viktor berättar också att han tidigare jobbat en del med film. Han vann faktiskt pris på en amatörfilmfestival som hölls i Borås en gång.

–Jag kan ju se nu att det jag gjorde egentligen var filmade dikter. Men jag var väldigt intresserad av film, på ett ytligt sätt, jag ville härma mina favoritregissörer.

Filmstadiet har han lämnat, men håller fast vid något slags rörligt medium Tillsammans med Elise Karlsson (också debutantprisnominerad för sin roman Fly) skriver han på en tv-serie. ”Det handlar om ett tjejgäng, mer kan jag inte säga.” Vid sidan om det arbetar han på nästa roman. Den ska heta Eterneller och är en science fiction-historia.

–Alla science fiction-historier låter ju lite corny när man försöker säga något om dem.

Men det är en blomig rymd och kärlek. Jag har ju tränat mer på lyrik än prosa, men det här är inte heller någon rak prosa utan det är mycket metaforer bland annat.

Vi sitter i Globengallerian i Stockholm och pratar. Det gör vi för att Viktor Johansson arbetar, eller arbetade, alldeles i närheten – på Aftonbladet närmare bestämt som ligger ett par våningar över butiksgolvet och shoppinghetsen. Men han stannade inte så länge på kvällstidningen. Redan i slutet av januari flyttade han till Örebro och flickvännen som väntar där.

–De har frågat om jag vill fortsätta, och min kompis har sagt att jag är galen om jag inte tar jobbet. Jag kommer väl aldrig att få ett bättre jobb, men jag vill hellre vara hemma med min flickvän och skriva på en bok. Dessutom har jag fått ett arbetsstipendium på 40.000 kronor, säger han.