Kultur

Poesi som läses med dubbla perspektiv

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Sarah Mac Key

I sin nya diktsamling ”Att snara en fågel” är Ingela Strandberg fortsatt både konkret och mångtydig samtidigt. Thomas Kjellgren läser dikter som kretsar kring en frihetslängtan.

Att snara en fågel

Genre: POESI

Författare: Ingela Strandberg

Förlag: Norstedts

Ingela Strandberg är en poet som ofta lyckas vara konkret och mångtydig samtidigt. Bildspråket blir sällan alltför tungt eller överlastat. Visst, det är förtätade dikter hon skriver, men de har alltid flera öppningar och ingångar. Därför behöver jag inte läsa länge i den nya diktsamlingen ”Att snara en fågel” innan jag ser vägar ”öppnade in / till det outsägliga” Från Strandbergs tidigare diktsamlingar vet vi att hennes vardagligheter också kan rymma större existentiella tillstånd. Att hon visserligen rör sig i en värld där ”vetet är sant” men där samtidigt kärlekslängtan och ensamhet känsligt stryker över naturen, djuren och barndomsminnena och lämnar oväntade spår.

Men hur påtaglig och namngiven världen än blir så vet Strandberg också att det är i det inre, osynliga, som friheten utvecklas. Dikterna i den här samlingen kretsar kring denna nödvändiga frihetssträvan: ”vad det än är så lever jag av det”.

I samlingens första avdelning är dikterna korta och finslipade. I samlingens andra svit, med längre dikter, tätnar allting mellan skapandet och döendet. Men ingenting låter sig förenklas. Slutackordet ekar länge i mig: ”i ett oåtkomligt / varande bevarad”. Tidigare har jag läst att ”allt rör sig allt rör sig”. Det är i detta dubbla perspektiv jag tror man bäst läser Strandberg.