Phosphorescent är för bra för att misslyckas
Phosphorescent
Konsert
Plats: Pustervik, Göteborg
Dag: Tisdag 16 oktober
Bäst: Den vansinnigt starka avslutningen
Sämst: Bekvämligheten i början
Det finns sketna tisdagar även i rockstjärnors liv och ett tag verkar det som om det här ska bli precis en sådan. Inledande ”New Birth in New England”, på skiva så poppig och lätt i steget, blir här en tungrodd historia utan bett. Tändningen verkar bandet lämnat kvar i turnébussen, och känslan består flera låtar in i konserten.
Men Phosphorescent är alldeles för bra för att misslyckas – och verkligheten kommer snabbt ikapp.
Matthew Houck, som den keps- och t-shirt-beklädda varelsen heter till vardags, är en av alla skäggiga män som tagit den amerikanska folkmusiken in i en ny era under 2000-talet. Från början som enslig singer-songwriter från Georgia med sprucken och jämrande röst, på senare tid en folkpopgigant som polerat de vassa kanterna och bäddat in sig själv i ett semielektroniskt landskap, förädlat på succéplattan Muchacho (2013).
Förväntningarna på uppföljaren C’est La Vie (släpptes förra veckan) har därför varit stora, och så småningom infriade. Ett steg tillbaka, till ett lugnare landskap, visade sig vara rätt väg fram. Houck är en av den nya americanans skickligaste låtskrivare. Han får allt att låta så enkelt, så lätt, så ledigt och samtidigt så innerligt.
Det är kanske därför det är lite svårt i början. Det skickliga bandet behöver liksom inte anstränga sig för att det ska låta lika bra som på skiva. Men en livekonsert kräver mer än perfektion, vilket Houck verkar påminnas om i krautiga ”Around the horn”, där spelglädjen tar över och kvällen äntligen börjar accelerera i takt med det svulstiga drivet.
Energin bibehålls i ett par äldre spår, men det är först i under den sista tredjedelen Houck på riktigt betalar tillbaka för att få spela i vad han kallar ”världens bästa konsertlokal”.
Nya diamanten ”These Rocks” är en Daniel Norgren-doftande mässa som avslutar det ordinarie setet med känsla. Gåshuden kommer i extranumren, först den ensliga ”Wolves” och sedan nya titelspåret ”C’est La Vie No.2”, båda framförda solo. Kvällens sakralaste ögonblick inträffar när Houck tänjer på stämbanden och ömsint börjar yla ett solo, flera meter från micken. Där och då är han lika självlysande som artistnamnet utlovar.
Efter det är det bara att plocka in bandet igen och ta segern i mål. För det går inte att göra annat med den majestätiska hymnen ”Song for Zula”, samt avslutande rökaren ”Ride On/Right On”.
Och vi får magi, på en sketen tisdag.
