Personligare skiva från Jepsen

Carly Rae Jepsen faller under en av dagens musikindustris många förbannelser, om inte den allra värsta. Jepsen är ett tvättäkta one hit wonder-fenomen, och inte mycket mer än så. Ända sedan ”Call me maybe” släpptes 2012 har världen setts som två läger: de som hatar den, och de som älskar den. Men med uppföljande album har Carly Rae Jepsen blomstrat till en alldeles egen popstjärna, och bevisar även motsatsen. Det är inte lätt, och de flesta som är i samma situation brukar ofta spy ur sig en sönderproducerad popmani utan baktanke, eller ytterligare en ny sommarplåga. Jepsen har på sitt fjärde album vänt skutan mot en mer organisk ljudbild, och sätter sikt mot en personligare resa snarare än kommersiell tjatpop.