Kultur

Persbrandt med komisk briljans

Recension Artikeln publicerades
Alexandra Zetterberg Ehn och Mikael Persbrandt i Den inbillade sjuke på Maximteatern.
Foto: Sören Vilks
Alexandra Zetterberg Ehn och Mikael Persbrandt i Den inbillade sjuke på Maximteatern.

Mikael Persbrandt är en av våra stora scenskådespelare, det visar han än en gång när han gör den komiska huvudrollen i Molières klassiker ”Den inbillade sjuke”.

Den inbillade sjuke av Molière

Översättning: Sven-Åke Heed

Bearbetning och regi: Stefan Larsson

I rollerna: Mikael Persbrandt, Petra Mede m fl

Maximteatern, Stockholm

Jag vet ingen svensk skådespelare som kan fylla ett scenrum med samma självklarhet som Mikael Persbrandt. Som världsdramatikens mest magnifike hypokondriker, den inbillade sjuke Argan i Molières 1600-talsklassiker, levererar han en perfekt tonträff.

Argan är en humorlös, egoistisk och smådum hustyrann. Mikael Persbrandt hittar alla de nyanserna med ett släpande, frågande spel, utfört med perfekt timing och en fysisk närvaro som är magnetisk. Han pendlar mellan nedtonade pauseringar och plötsliga utbrott, hela tiden med en mimik som vågar ta ut alla svängar som finns, in i varje påhittad känsla av kroppsligt förfall, förstoppning och längtan efter lavemang. Han är otroligt rolig. Molière ler, nej skrattar, i sin himmel.

Detta kan åses på Maximteatern i Stockholm, en privatteater som Mikael Persbrandt är delägare i och där han tillsammans med ständige kompanjonen, regissören Stefan Larsson, har satt upp oväntade och starka versioner av klassiker tidigare; Strindbergs ”Dödsdansen” och Shakespeares ”Macbeth”. I fredags var det premiär på nästa klassiker; Molières ”Den inbillade sjuke”.

Dessa uppsättningar är en typ av seriös West End-teater som inte har en stark tradition i Sverige utan äger sitt ursprung i den anglosaxiska teatertradition där underhållningsvärdet alltid prioriteras utan att man ber om ursäkt för det. I Sverige drar privatteatrarna ofta åt det mer renodlat kommersiella, medan de tunga institutionerna anstränger sig för att vara just tunga. Under Benny Fredrikssons tid som chef på Stockholms stadsteater luckrade han upp de gränserna men det var ett undantag.

Mikael Persbrandt och Petra Mede i Den inbillade sjuke på Maximteatern. Stor komik blir det när de två möts. Mikael Persbrandt är magnifik.
Foto: Sören Vilks
Mikael Persbrandt och Petra Mede i Den inbillade sjuke på Maximteatern. Stor komik blir det när de två möts. Mikael Persbrandt är magnifik.

Tillbaka till Molière och ”Den Inbillade sjuke”. Det är lätt att förstå att Mikael Persbrandt känner sig lockad av rollen. Den är ett mästarprov och han består det.

Handlingen är enkel. Argan vill gifta bort sin dotter Angela med en läkarson och tönt för att ha en ständig vård gratis och nära. Men Angela älskar en annan, den unge Cléante. Kammarjungfrun Nettan iscensätter en intrig för att saker ska ställas till rätta och kärleken segra.

Stefan Larssons regi är som alltid tydlig och nyansrik, Jens Sethzmans scenbild är kongenial med stora orangea draperier som sveper in spelet i ljus och färg och ger det en illusorisk känsla.

Kring Mikael Persbrandt görs det flera fina rollprestationer. Petra Mede i en ovan roll som scenskådespelare är väl castad. Hennes bitska no nonsens-agerande som Nettan är en fin kontrast till Persbrandts mer omfattande agerande. De andra skådespelarna har flera roller som de fyller ut med stort självförtroende. Alexandra Zetterberg Ehn som dottern Angela är absolut trovärdig i sin gestaltning av okuvlig livs- och kärleksvilja och Pelle Grytt gör den unge älskaren till en komisk motor som höjer temperaturen avsevärt när han gör entré.

Både Mikael Persbrandt och Petra Mede är skådespelare som är starkt förankrade i kändisoffentligheten och har sina tydliga roller i det spel som pågår där, inte minst Persbrandt.

Men när de ställer sig på scen och gör Molière glömmer man det. Då blir det riktig teater, njutbar och livsbejakande. Och igen, Mikael Persbrandt gör en oförglömlig Argan.