Perrelli berättar om sin psykiskt sjuka pappa

”Flickorna i Småland” har ni säkert hört med Delta Rhythm Boys. På sådan där bakvänd svengelska. Den handlar egentligen om Karin Williams, en kvinna i Ljungby, och skrevs i förlovningspresent till henne för 100 år sedan. Charlotte Perrelli har sjungit visan vid två tillfällen – båda gångerna som pausunderhållning i Melodifestivalen. Jag antar att titeln på hennes första självbiografi är en blinkning till sången, som skrevs några mil från hennes hemby, Hovmantorp.

Boken startar med första talangtävlingen. I Köplusten hemma i Hovmantorp. Hon är sex år och kniper ett pris, en ask Noblesse, efter att ha delat förstaplatsen med ett lokalt hårdrocksgäng.

Det är så karriären startar och det är där boken börjar.

Det är berättelsen om de första åren som är mest spännande. För när hon väl fått sitt stora genombrott med bland annat Eurovisionvinster så har hon varit en tämligen väldokumenterad person. Vi har följt henne genom privatlivet och skilsmässor, genom bröllop och barnafödslar. Allt skildrat på gult papper. Alltså som löpsedlar.

Berättelsen om hur allt en gång började är ett betydligt mer oskrivet blad. Och den berättelsen säger det mesta om varför hon blivit den hon är.

Hon växte upp med missunnsamheten bland mexitegelvillorna i det lilla arbetarsamhället. Pappan var psykiskt sjuk och mamman fick dra ett enormt lass med en minimal lön som dagmamma. Men Charlotte närde en dröm. Hon skulle bli sångstjärna. Hon kämpade. Bland annat som tonåring i en sjaskig dansbandsvärld med fylla och sexism.

På många sätt tror jag att den berättelsen är ganska allmängiltig för artister ur hennes generation. Det är inte storstaden som fött dem. De kommer från småstaden ( som Gessle sjunger), från byhålan (Ronny och Ragge).

En ganska snabbt berättad historia. Och en tunn bok (240 sidor). Det är mest en samling anekdoter som Leif Eriksson och Martin Svensson sammanfogat till hennes livs novell.

Hon har på senare år dokumenterat sitt liv i bild bland annat med en blogg, men när hon plockar fram de gamla gulnade Instamaticbilderna finns det så klart begränsningar av naturliga skäl.

Till våren blir boken en föreställning.