Annons

På läsarens sida

Den världsberömda kritikern James Wood är inte bara en vass litterär analytiker, han är även rolig, konstaterar recensenten Andrés Stoopendaal.
Litteratur • Publicerad 6 november 2017
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
James Wood.
James Wood.Foto: Norstedts förlag

Konsten att berätta

Genre: Prosa

Författare: James Wood

Översättning: Staffan Söderblom

Förlag: Norstedts

Förutom att vara en tämligen elegant bok estetiskt sett, väl översatt och jättefint formgiven, är James Woods Konsten att berätta en överraskande rolig bok stundtals. Woods – som är född i England men nu bor i USA där han skriver för några av landets främsta tidskrifter – har helt enkelt humor.

Till exempel är hans sågning av John Updikes roman "Terroristen" både underhållande och intellektuellt tillfredställande eftersom Woods argument är så oerhört solida. Det går inte att bestrida att Wood har fullkomligt rätt om att Updikes känsla för "fri indirekt stil" eller Erlebte rede havererar när den gamle författaren ska sätta sig in i hur en purung terrorist tänker. Om författaren inte vet vad han talar om spelar det ingen roll om han behärskar olika typer av litterära stilmedel. Det blir jättefel ändå.

Annons

Ändå har jag tämligen svårt att tro att Wood sågar romaner för skojs skull, eller av ren elakhet. Det som gör Wood till en stor kritiker är ju att han läst så mycket och är så välutbildad att han kan formulera genuint personliga smakomdömen om litteratur, som dessutom gör att man själv blir mer bildad.

Nu är kanske ”Konsten att berätta” i och för sig krävande för en person som inte redan läser rätt så mycket, men Wood är ändå lovvärt pedagogisk och – skulle jag säga – väldigt mån om läsaren.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons