Kultur

Överlastad och plottrig Murakami

bokrecension Artikeln publicerades
Foto: Murdo MacLeod

Haruki Murakamis senaste roman ”Mordet på kommendören” är ännu en episk skapelse som trots sitt intressanta upplägg förlorar sig i postmoderna metaperspektiv och i en irriterande överlastad prosa, tycker recensenten Martin Lagerholm

Roman

Mordet på kommendören. Första boken

Författare: Haruki Murakami

Översättning: Vibeke Emond

Förlag: Norstedts

Visa mer...

Det börjar ju så bra. Den namnlöse jagberättaren, en krisande porträttmålare, lämnar Tokyo efter att hans fru vill skiljas och beger sig upp i bergen där han hyr ett avlägset hus av en gammal studiekamrat, i sin tur son till en berömd gammal konstnär. Plötsligt en dag får han ett erbjudande om att måla en mystisk rik mans porträtt, och strax därpå upptäcker han i huset en suggererande målning med titeln ”Mordet på kommendören”, vars motiv refererar till det perfida mordet på Donna Annas far Kommendören i Mozarts opera ”Don Giovanni”.

Det där med ”nya märkliga världar” borde å andra sidan tända varningslamporna.

Den unge porträttmålaren blir besatt av målningen, som tycks öppna helt nya och märkliga världar för honom.

Det där med ”nya märkliga världar” borde å andra sidan tända varningslamporna. Haruki Murakamis nya konstnärsroman, betitlad efter ovannämnda målning, har en för författaren typisk struktur med mängder av postmodernt anstuckna kinesiska askar om allt mellan himmel och jord, och som uppenbarligen fortsätter att framgångsrikt förvirra och förföra läsare världen över. Men så har Murakamis böcker förvisso alltid varit bemängda med populärkulturella referenser, intrikata motivflätningar och allehanda kryptiska inslag i fiktionens förbryllande spegelkabinett. Detta i dess mest extrema form i den kultförklarade, i själva verket hopplöst tungfotade romansviten ”1Q84” härom året; en hallucinatorisk skapelse som med sina miljarder metalitterära referenser krampaktigt försöker vidga ramarna för det fiktiva berättandet.

Det svenska förlaget har nu valt att ge ut ”Mordet på kommendören” i två delar, där nu aktuella första bok, ”En idé uppenbarar sig”, till våren följs av del två, ”En föränderlig metafor”.

Varför dessa eviga och fullkomligt onödiga upplysningar?

Kanske borde man ändå ana oråd redan i inledningen, där jagberättaren exempelvis inte bara nöjer sig med att upplysa läsaren om att han beslutade sig för att skaffa sig en begagnad bil när han installerat sig uppe i bergen, utan också att det handlar om en Toyota Corolla Combi, att den är puderblå, att den gått 3600 mil och varit inblandad i en olycka. Och på den vägen är det. Varför dessa eviga och fullkomligt onödiga upplysningar?

Greppet är tyvärr talande för romanen som helhet och generellt en återkommande och tröttsam egenhet hos Murakami, som därmed förstärker intrycket av sin prosa som överlastad och plottrig. Detta förvärras än mer när den redan i sig tillräckligt intrikata kärnberättelsen stofferas inte bara med jagberättarens återberättade livshistoria, inklusive hopplöst banala beskrivningar av äktenskapet och sexuella erfarenheter med andra kvinnor, utan också långa utläggningar om historiska händelser, i synnerhet om andra världskriget och kopplingarna mellan Nazityskland och Japan. Här erbjuds man således sju romaner i en, och den som till äventyrs är begiven på litterära gyttringar får åtminstone mycket för pengarna. Och då har vi alltså bara kommit halvvägs. Ja, jösses!

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.