OPERA: Mia Karlsson tolkar Mozart med inlevelse
Figaros bröllop
Göteborgsoperan
Opera buffa av W.A.Mozart
Libretto: Lorenzo Da Ponte efter Beaumarchais komedi.
Dirigent: Rory Macdonald
Regi: Stephen Langridge
Regi nypremiär: Andreas Björklund
Scenografi och kostymdesign: George Souglides
Ljusdesign: Giuseppe di Iorio
Koreografi: Dan O’Neill
Solister: Greve Almaviva: Mattias Ermedahl, Grevinnan Almaviva: Ida Falk Winland, Susanna: Mia Karlsson, Figaro: Henning von Schulman, Cherubin: Adrian Angelico, Marcellina: Carolina Sandgren, Bartolo: Mats Almgren m.fl.
Göteborgsoperans kör och orkester
Denna nypremiär visar upp samma scenografiska ansikte som tidigare uppsättning, med de raka linjernas estetik och ett varierat färgspel i bakgrunden som harmonierar med musikens känslostormar. Rollbesättningen har däremot förnyats och fått en fräsch spänst.
Jämsides med huvudhandlingen kan vi följa vad som händer, eller kan tänkas hända även utanför librettot. Innanför hela den transparenta scenografins ramar får man en maxad upplevelse av händelser med symbolvärden som kräver sin tolkning, men det är inte svårt att förstå att greven är notoriskt otrogen, att grevinnan trånar efter sin make, och att Susanna och Figaro är djupt förälskade.
”Allra bäst på scen är Mia Karlsson, som äntligen fått en huvudroll på Göteborgsoperan.”
Mattias Ermedahl ger greven en konsekvent tolkning både i gestik och sång. Det är den falske sexmissbrukaren vi ser ända fram till slutscenen då han ömkligt kryper till korset. Ida Falk Winland fångar den sorgsna grevinnans nöd särskilt bra i arian ”Dove sono i bei momenti”, och hon går från passivt offer till driven intrigmakerska med Susannas hjälp.
Allra bäst på scen är Mia Karlsson, som äntligen fått en huvudroll på Göteborgsoperan. Susannas roll tar hon utstuderat väl hand om både när det gäller sång och inlevelse i rollen. Tillsammans med Henning von Schulman som Figaro visar de båda upp en underhållande komisk sida, såväl som en seriös kärlekssaga i det rådande 1700-talets aristokrativälde.
Dramat förebådar den franska revolutionens tankar om frihet, jämlikhet och broderskap. Fast här är det snarare systerskap som gäller. Grevinnan och hennes kammarjungfru blir en oslagbar kombination i konsten att avslöja den gällande manschauvinismen. På sin tid så starkt befäst att pjäsen förbjöds vid det österrikiska hovet. Numera världsomfattande avslöjad i me-too-rörelsen.
”Föreställningen präglades rakt igenom av Mozarts närvaro i en dirigents händer där fingertoppskänslan fick råda.”
Till nutida fenomen noteras även att rollen som Cherubin skojfriskt och med välsjungande mezzostämma, men något förbryllande, genomfördes av en man. Kören och blomsterflickorna bistod med levandegörande inslag i denna operaklassiker som här fått nytt liv.
Föreställningen präglades rakt igenom av Mozarts närvaro i en dirigents händer där fingertoppskänslan fick råda. Alla nyanser målades med omväxlande breda och smala penseldrag i samklang med rösterna på scen och noterna i partituret. Det blev en operakväll att minnas.
