Kultur

Om mod och kampen mot orättvisor

Teater Artikeln publicerades
Jonatan och Skorpan eller Agnes Forstenberg och Ramtin Parvaneh.
Foto: Jan Pettersson
Jonatan och Skorpan eller Agnes Forstenberg och Ramtin Parvaneh.

Astrid Lindgrens bok om Bröderna Lejonhjärta är rik på ämnen. Därför lämnas stort utrymme för tolkning varje gång den ska filmatiseras eller bli pjäs. I Borås Stadsteaters uppsättning ligger fokus på behovet av mod och kampen mot orättvisor.

Bröderna Lejonhjärta

Manus: Astrid Lindgren

Dramatisering: Eva Skjöld

Bearbetning, regi: Peter Elmers

Scenografi, kostymdesign: Anna Dolata

Ljusdesign: Michael Dimle

Ljuddesign: Tobias Walka

Dockmakare: Amanda Cederquist

Musik: Stefan Eklund

Koreografi: Helena Lundqvist

Skådespelare: Ramtin Parvaneh, Agnes Forstenberg, Eva Claar, Lennart Eriksson, Gunilla Rydholm-Eriksson, Lars G Svensson, Sven Olof Jansson, Mikael Dahl

Statister (från Kulturföreningen Tåget): Jennifer Grandén, Tova Hollender, Emma Landegren, Anders Manskog

Produktion: Borås Stadsteater

Scen: Stora scenen

Som titeln anger är ”Bröderna Lejonhjärta” en ungdomsroman om broderskap. Syskonkärleken mellan "Skorpan" (9 år) och Jonatan (13 år) präglas av varm intimitet. Känslorna har en sällsynt styrka, såpass att de väljer att gå i döden för varandra.

”Styckets bärkraft vilar i stor utsträckning på att pojkarnas innerliga gemenskap övertygar och blir levande. På denna punkt finns det brister i Borås Stadsteaters föreställning, vilket inte innebär att detta kan kompenseras av andra kvaliteter.”

En relation av det slaget är det förhållandevis lätt att gestalta i litteratur och på film, med inlevelsefull framställning och närbilder. På en stor teaterscen blir det väsentligt svårare, där behovet av grälla uttryck går före finstämda nyanser.

Inte blir det lättare om Jonatan görs av en kvinna. Även om Agnes Forstenberg är en utmärkt skådespelerska, möter det hinder att framstå som hjälte och manligt föredöme. Trovärdigheten minskas också av att den kraftfulle Ramtin Parvaneh inte gärna kan förknippas med en lungsjuk och svag liten pojke.

Styckets bärkraft vilar i stor utsträckning på att pojkarnas innerliga gemenskap övertygar och blir levande. På denna punkt finns det brister i Borås Stadsteaters föreställning, vilket inte innebär att detta kan kompenseras av andra kvaliteter.

”Mest imponerar scenografin och de visuella effekterna. På det hela taget är det en mycket vacker föreställning; stämningsfulla scenerier griper in i varandra, växlar harmoniskt och ger en närmast lyrisk ram till det allvarliga skeendet.”

På det psykologiska planet lämnas väsentliga bidrag till förståelsen av hur en förrädare kan tänkas se ut. Borde det inte snarare vara den omedgörlige och tväre jägaren Hubert än den fryntlige och trevlige värdshusvärden Jossi?

Mest imponerar scenografin och de visuella effekterna. På det hela taget är det en mycket vacker föreställning; stämningsfulla scenerier griper in i varandra, växlar harmoniskt och ger en närmast lyrisk ram till det allvarliga skeendet.

En prövning för teatern är att göra pojkarnas förflyttningar mellan verkligheten och Nangijala, och senare till Nangilima, på ett smidigt sätt. Dettas löses med elegans, vilket inger respekt.

Till detta ska läggas den närmast ingenjörsmässiga utmaning det innebär att ge liv åt draken Katla. Det ros i land med en mekanisk bedrift utöver det vanliga, något som fascinerar och fängslar.

De konstfullt utformade kostymer som diktatorn Tengils soldater bär, profileras tydligt mot frihetskämparnas mer sobra och enkla kostymering. Det är en estetisk upplevelse att betrakta skådespelarna.

Huvudbonaderna har en särskild betydelse, där djur av olika slag monterats. Detta ger miljön ett drag av naturmystik, vilket förstärks av att Sofia – upprorsledare och skildringens visa kvinna – framställs som något av en nåjd.

Av de många ämnen som flyktar förbi i berättelsen läggs mest energi på att frilägga den rent politiska dimensionen. Ensemblen lägger stor vikt vid att levandegöra det folkuppror som riktar sig mot Tengils diktatur. Det motiveras av ett nutidsperspektiv som problematiserar framväxten av auktoritära rörelser.

Dessbättre slår aldrig denna tendens över i det programmatiska. Bröderna Lejonhjärta bibehåller sin karaktär av unik och tankeväckande saga, otroligt komplex och mycket rafflande.

Det som väcker störst beundran är föreställningens förmåga att vidmakthålla och utveckla sin allvarliga grundton. Dramatiken utspelas på en rad existentiella nivåer.