Kultur

Oemotståndlig Figaro roar

Göteborg Artikeln publicerades
Foto: Mats Backer

Figaro är tillbaka på Göteborgsoperan, och den flinke barberaren bjuder på en nytändning i den populära uppsättningen, skriver Helen Flensburg.

Opera

Barberaren i Sevilla

Komisk opera av Gioacchino Rossini

Libretto: Cesare Sterbini efter en komedi av Beaumarchais

Dirigent: Henrik Schaefer

Regi originaluppsättning: David Radok

Regi nypremiär: Andreas Björklund

Scenografi och kostym: Ivan Theimer

Ljusdesign: Torkel Blomkvist

Koreografi originaluppsättning: Håkan MayerKoreografi nypremiär: Lina Räftegård

Solister:Greve Almaviva: Randall Bills,  Doktor Bartolo: Markus Schwartz, Rosina: Ann-Kristin Jones, Figaro: Luthando Qave, Don Basilio: Anders Lorentzson, Berta: Mia Karlsson, m.fl.

Dansare: Christian Jensen, Gustaf Jönsson, Sara Sunesson, Sara Wikström, Lina Räftegård Göteborgsoperans orkester, herrkör och dansare

Visa mer...

Här i Göteborg kan vi nu se en femte repris av den populära uppsättningen från år 2000. Regi och dans har fått ett väloljat tillskott av positiv energi, som med sin eleganta precision och exakta timing i sång och agerande höjer humorvärdet långt över den buskisartade framtoning som man ibland har sett.

I Doktor Bartolos hus bevakas myndlingen Rosina av den kärlekskranke gamle doktorn själv. Han har tänkt sig att denna dag gifta sig med henne, men greve Almaviva kommer i vägen och tycke uppstår mellan de båda unga. Figaro är behjälplig med ideér om hur Almaviva skall kunna närma sig Rosina medan doktor Bartolo får stöd av Don Basilio i sina syften. Rosina har hushållerskan Berta vid sin sida, medan Figaro är den kaxigt självständige fixaren i denna klassiska förväxlingskomedi.

Ann-Kristin Jones gör sin Rosina till en ung kvinna av i dag med moderna epitet, långt ifrån den kuvade myndling som librettot antyder. Hennes självklara mezzo stämmer väl överens medden starka personlighet som här läggs i dagen. Rosinas förälskelse i greve Almaviva är däremot lite förbryllande eftersom matchningen dem emellan till det yttre inte är helt lyckad. Men var för sig är de briljanta. Randall Bills insatser som tenor med välklingande koloratur och komiska förvandlingsnummer kan skattas högt liksom Mia Karlssons dråpliga gaffelsjälvmord, som dock lyckligtvis inte släckte hennes stämma. Den självutnämnt lärde doktor Bartolo får sin väl förtrogne uttolkare i Markus Schwartz, som vi sett tidigare i denna roll. Nu med ännu mer övertygelse i sin fåfänga och imponerande samordning mellan sång och cirkusliknande agerande.

Handlingen flyter på, glatt och obesvärat denna premiärkväll. De komiska inslagen haglar tätt och inte minst de fyra dansarnas välkoreograferade kommentar till den alltmer kaotiska situationen blir  ett i sig stämningshöjande moment. Välstyrda mobila kulisserna skapar en intim atmosfär som också tillåter publiken att se vad som händer därbakom. Att dirigenten har det hela under kontroll märks i de tydligt markerade insatserna där timing spelar en viktig roll. Henrik Schaefer lyckas utmärkt både med att hålla ihop Rossinis kvicka musikaliska uttryck och att få Göteborgsoperans orkester att glänsa.

Men Figaro då, undrar ni kanske. Jo, här kommer det bästa till sist:  Luthando Qave, Sydafrikas svar på Peter Mattei. Som gjord för att gestalta Figaro ger Qave honom en övertygande charm. I den krävande faktotumarian samordnar han röstakrobatik med en ledig gestik som han bevarar föreställningen igenom. Färgglada kläder med finurlig inredning förstärker det roande anslaget och man kan inte annat än kapitulera inför ett så glädjefyllt och högst professionellt genomfört framträdande. Göteborgsoperan har gjort ett fynd med gästspelande Luthando Qave och bjuder på en oemotståndligt charmig föreställning.