Kultur

Nyanserad chiclit om riktiga människor

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Ola Kjelbye

Lin Janssons debutroman är en underhållande bok om trams, flams och verkliga problem. Rebecka Åhlund bävar, men låter sig övertalas och blir strax lite kär i huvudkaraktären.

Ragga som du shoppar

Roman

Författare: Lin Jansson

Förlag: Forum

Lin Janssons debutroman ”Ragga som du shoppar” börjar en jättestressig morgon och känns som att läsa ett filmmanus till någon sorts tossig komedi där kanske Mia Skäringer spelar huvudrollen som en charmig men för-sen-till-jobbet-och-bakis-strulpella. Det är skämt och hejsan rakt i ansiktet utan betänketid och först blir jag lite orolig att det är en ståupp-komiker som aldrig kommer att få något större gig som skrivit en bok. Men det tar sig.

Lovisa är snart 30 och går på tomgång. Hon arbetar i en sportbutik, delar lägenhet med två kompisar, super på Andra Lång och drar grova skämt med sitt tjejgäng. Hon glömmer att tvätta bort sminket, är hemligt förälskad och jäktar omkring utan vare sig mål eller mening. Lite klyschigt och fånigt, som en ungdomsbok av någon som tror att ungdomar inte är riktiga människor.

Men sedan börjar lager skalas av. Det blir intressant på riktigt, utan att någonsin förlora det hektiska tempot eller den ständiga både lakoniska och bitvis hurtiga humorn. Lovisa är en genomcharmig och hjärtknipande figur som engagerar på allvar – komiken är kul, visst, men berättar också parallellt något om hur vi gömmer oss bakom skämt när livet emellanåt gör riktigt jävla ont. Hon kastar sig, och kastas, mellan djupaste mörker och ljusaste dager och kämpar på – är det något jag känner under den halsbrytande läsningen är det hopp!

Jag har problem med chicklit-genren för att den lite för ofta förutsätter att kvinnor är 1) likadana allihop, och 2) dumma i huvudet. ”Ragga som du shoppar” är kanske en av de mer dysfunktionella titlar jag sett på senare tid. För det här är liksom inte chicklit, det här handlar om riktiga människor som går igenom förändringar i livet, och försöker tackla dem och förhålla sig till dem så gott de kan. Fast på ett vardagligt, dialogdrivet och skojfriskt språk med ibland lite väl mustiga metaforer. En redig sidvändare om psykisk ohälsa, kärlek, noll- ambitioner och förvirring. Och så garvar man.

Slutet blir som ett filmmanus igen, men då är jag så förtjust i Lovisa att jag unnar henne allt gott i hela världen.