Nostalgiskt men nytt från Bruce Springsteen
Bruce Springsteen
Album: Western stars
Bolag: Columbia/Sony
Genre: Rock
Det är den lågmälda Bruce Springsteen jag gillar bäst. Inte den bredbenta med näven i luften som skrovlar ”Born in the USA”. ”Western stars” är förvisso inte ett rockalbum, men inte alls på samma sätt som ”Nebraska” eller ”The ghost of Tom Joad”.
69-åringen har beskrivit sin nittonde skiva som inspirerad av 70-talets popmusik från södra Kalifornien, med karaktärsdrivna låtar och svepande, filmiska orkesterarrangemang. Det innebär sånger om amerikanska män och amerikanska teman, med blås och stråkar som fyller bakgrunden, och ibland dränker berättelserna. Det är väldigt tydligt ett album utan E Street Band (även om några medverkar). Överlag är soundet mjukt och mysigt, på gränsen till sentimentalt.
Det är avsteg från den typiska Springsteen, och lite som för att blidka de typiska Springsteenfansen har han betonat att han snart återvänder till E Street Band. Att göra easy listening-musik är ett slags experiment för vissa artister, och det är där någonstans ”Western stars” hamnar. Orkesterarrangemangen är välgjorda och varierande, men allt flyter ändå ihop. Inga berättelser hoppar fram, inga nerviga stämningar sticker ut. Stråkarna förstärker Springsteens sluddriga sångstil.
Kalifornien är ett område han redan utforskat, men plattan rör sig runt i USA och inte minst i countrytrakter. Country ligger ibland nära svenskt dansband, och ungefär där hamnar stora delar av ”Drive fast (The stuntman)”. ”Sleepy Joe’s Café” är en danslåt, en inbjudan till vägkrogen med dragspel och allt, en pastisch långt från Springsteens bästa stund. Inledande ”Hitch hikin’” är närmast parodisk. Men skivan växer.
Springsteen sysslar med vägromantik, berättar ur jag-perspektiv om ensamma män med det bästa i livet bakom sig, ofta på grund av val de själva gjort. B-skådisen på dekis, den före detta stuntmannen, arbetaren. Män som för sent insett att ensamheten kanske inte var det bästa valet. Personer vi mött förut, via Springsteen och många andra. Det ligger en stor dos nostalgi i det hela.
Det finns också stunder där det funkar alldeles utmärkt, som ”Tucson train”, titelspåret, ”Chasin’ wild horses”, den vemodiga avslutningen ”Moonlight hotel”. I ”Hello Sunshine”, med gråtande pedal steel-gitarr, och ”There goes my miracle”, där han träffar rätt i den kaliforniska sextiotalspopen och sjunger utan raspet i rösten.
Det måste vara skönt att gå utanför förväntningar och krav.
Han låter fri.
