Kultur

Niclas Sennerteg: Ett litterärt fantasiland

Kultur Artikeln publicerades
Joseph Roth.
Foto: Pressbild
Joseph Roth.

Joseph Roths stora roman ”Radetzkymarschen” ges ut igen på svenska. Men vad handlar eftervärldens fascination av det försvunna habsburgska imperiet egentligen om?

”Släkten Trotta hade inte gamla anor. Stamfadern hade blivit adlad efter slaget vid Solferino. Han var sloven. Sipolje – namnet på den by han härstammade från – fogades med adelspartikeln till hans familjenamn. Han var av ödet bestämd till att utföra en märklig handling. Men han drog själv försorg om att eftervärlden ändå glömde honom.”

Så inleds Joseph Roths klassiska roman ”Radetzkymarschen” (1932) som alldeles nyligen har kommit ut i en nyutgåva i en varsamt uppfräschad svensk översättning. Släktkrönikan om tre generationer av familjen von Trotta som lever i det habsburgska imperiets skymningstid i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fortsätter att locka läsare.

Trots att det i år är exakt hundra år sedan Österrike-Ungern försvann i samband med första världskrigets slut fängslas många av den multikulturella habsburgska världen – med en kejsare som talade om ”mina folk” och där nationalsången sjöngs på elva olika språk.

Det är omöjligt att säga om fascinationen för den centraleuropeiska, habsburgska världen ökar eller om den bara är konstant närvarande som ett stråk i vår samtid. Men det är påfallande hur det fortfarande kommer nyutgåvor av romaner av Stefan Zweig, Joseph Roth, Franz Werfel, Jaroslav Hasek och Robert Musil med flera. För att inte nämna Kafka förstås. Vidare är Wes Andersons filmsuccé ”The Grand Budapest Hotel” (2014) tydligt inspirerad av Zweigs centraleuropeiska berättelser och alldeles nyligen kunde svenska tv-tittare se den tysk-österrikiska miniserien ”Hotell Sacher” om flärden och dekadansen i det gamla Wien.

Man kan fråga sig var denna fascination egentligen beror på. Claudio Magris talade i sin bästsäljare ”Donau” (på svenska 1990) om den ”habsburgska myten” med ”en mångfaldig och övernationell blandkultur” som stod skarp i kontrast mot det strama preussiskt tyska. Och i förordet till nyutgåvan av ”Radetzkymarschen” skriver litteraturvetaren Stefan Jonsson målande om en Donaumonarki insvept i ”ett behagligt septemberljus – ett slags förmodern idyll präglad av sociala regler som aldrig var så fasta att de inte tillät undantag, av hierarkier som var som genomsläppliga att även en bonde kunde bli adlad, av allmän hederlighet och långtgående tolerans”.

En idealiserad fantasibild som skapades av författare som Joseph Roth strax efter kejsardömets fall. I skenet av det som kom efteråt, såsom totalitärt barbari, kallt krig och järnridån. Nostalgiskt tillbakablickande romaner som ”Radetzkymarschen” kom till och lästes i en tid som framstod som obegriplig och hotfull. Att just sådana böcker hittar nya läsare i dagens osäkra värld är knappast förvånande.