Kultur

Nick Caves röst bättre än någonsin på ”Ghosteen”

Kultur
Foto: Matt Thorne

Nick Cave sörjer sin bortgångne son och omvandlar längtan efter en frid som aldrig kommer att infrias till ett drabbande dubbelalbum.

Artist: Nick Cave

Rock

Album: Ghosteen

Bolag: Ghosteen Ltd/Border

Nick Cave är en föränderlig artist. Har alltid varit, kommer förmodligen alltid att förbli. Men på sitt artonde album ”Ghosteen” är han mer människa än en artist. En far som förlorat ett barn och som har privilegiet att kunna uttrycka känslorna i musik.

För fyra år sedan ramlade Caves 15-årige son Arthur från en klippa och dog. ”Skeleton tree” som kom året efter var lätt att tolka som en bearbetning av sorgen, men det mesta av skivan var färdigställd innan händelsen. Det säger å andra sidan en del om Nick Caves normalsvärtade uttryck av desperation och mörker. Här får även någon som inte känner till bakgrundshistorien svårt att undgå att slås av känslorna och djupet. Men inte ens Nick Cave lyckas förklara eller förstå en förlust – döden saknar logik.

På ”Ghosteen” tar sorgen andra uttryck. Närapå så att klichén stämmer att ur smärta kommer stor konst, och 62-åringen har övergivit sin tidigare så rigida skaparprocess. Han har också sänkt garden och släppt fansen närmare, inte minst med frågestunder på senaste turnén. Men det är inte konstigt att en så omvälvande händelse förändrar någon, både privat och professionellt.

Låtarna är dekonstruerade, mer strukturer med pratsång och sparsmakat komp, ofta pianobaserat, snarare än klassiskt hantverk med vers och refräng. Klimax eller katharsis saknas. The Bad Seeds, Nick Caves kompband sedan 1983, står med på pappret, men alldeles särskilt trummisen har inte haft mycket att göra. Soundet är luftigt men ibland även klaustrofobiskt. Det är en krävande platta att lyssna på.

Caves röst är nog bättre än någonsin. Han kan säkert plocka fram den demoniske älskaren eller domedagspredikanten fortfarande men här framkallar han framför allt värme och närhet. Och i sin tonsäkerhet en osäkerhet över livet. ”Waiting for you” blir en mässa om oändlig saknad. Ändå är skivan inte nattsvart, i alla fall inte som helhet.

”Peace will come in time” hoppas han i inledande ”Spinning song”, men när ”Ghosteen”, små spöken eller ledsagande andar, når sitt oavslutade slut med fjorton minuter långa ”Hollywood” visar det sig att Nick Cave fortfarande väntar på en frid som aldrig kommer. Men på ett sätt känns det som att han accepterat även det.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.