Kultur

Nationalsången ett gästspel som träffar rätt

BORÅS Artikeln publicerades

Mannen stirrar ner i avgrunden när mamman till deras barn dör under förlossningen.

Nationalsången är ett gästspel som träffar rätt, skriver Bella Stenberg.

Kvinnan dör under förlossningen och mannen blir ensam med barnet. Han stirrar ner i avgrunden men tar sig samman, tar hem barnet till den trygga tvårummaren, säger att du får bli vad du vill. Notera ordvalet får, inte kan.

Göteborgska Eija Hetekivi Olsson lägger in fler dimensioner än familjens i texten, och låter faderskärleken utspelas mot en fond av klass- och samhällsskillnader. Det blir en komprimerad berättelse om maktlöshet och ekonomisk och strukturell orättvisa, och precis som i hennes romaner ”Ingenbarnsland” och ”Miira” ett upprop för rätten till ett eget liv och vettiga villkor.

”Nationalsången” är ett gästspel från stockholmska Teatern Under Bron som satsar på nyskrivet svenskt och har sin utomhusscen just under en bro. Den hyllade monologen hade premiär i augusti, då med frivilligt inträde vilket passar särskilt bra för en pjäs om en av alla de som inte har råd. Inflyttad till en vanlig teaterscen hålls miljön enkel. Zardasht Rad levererar ordfloden stående på fyra lager platta träpallar, instängd av det lilla rummets svarta väggar.

Pappan är stolt över att jobba. Han gräver, bygger, städar, diskar. Han bygger sitt barns framtid. Men vilken framtid är det? Inklippa ljud från tv-nyheterna berättar om hur bra det går för Sverige ekonomiskt och hur inkomstklyftorna ökar. Han tillhör förlorarsidan.

Mannen söker hundratals jobb, men får ingen fast anställning. Bara timjobb, extrajobb, helgjobb, säsongsjobb, övertidsjobb, nattjobb, svartjobb, för lite jobb, för mycket jobb, alltför hårt jobb – och så inget jobb.

Torget är fyllt av knark, skolan av våld. Mannen blir utsliten, utförsäkrad, utkastad ur samhällets skyddsnät. Genom rösten, mimiken och kroppen blir Zardasht Rad en förändrad man. Hoppet, energin, framtidstron bryts ner. Händerna skakar, kroppen ger upp, blicken flackar och saliven sprutar. Mannen knäcks utan att någon ser, utan att någon bryr sig eller hjälper. Till sist orkar inte heller barnet.

”Nationalsången” träffar mitt i nutiden. När ljuset tänds hörs flera snyftningar i rummet.

Fakta

Nationalsången

Plats: Folkteatern i Göteborg, Lilla scenen

Av: Eija Hetekivi Olsson

Regi: Stina Rautelin

Medverkande: Zardasht Rad

Längd: 1 timme

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.