Kultur

Stefan Eklund: När Snövit ställer frågan om #metoo

Stockholm Artikeln publicerades

Gamla folksagor som överlever har något att säga den tid de läses i. På Stockholms stadsteater är det Snövit som kommenterar ”metoo.

Snövit, skriven och regisserad av Staffan Valdemar Holm, spelas på Klarascenen, Stockholms stadsteater. På bilden ser ni hela ensemblen, fr v: Fredrik Zetterström (Prosit), Niklas Falk (Trötter), Ole Forsberg (Glader), Göran Ragnerstam (Kloker), Sten Ljunggren (Blyger), Sven Ahlström (Toker) och Lennart Jähkel (Butter). Bakom dem dansar Maja Runge (Snövit).
Foto: Sören Vilks
Snövit, skriven och regisserad av Staffan Valdemar Holm, spelas på Klarascenen, Stockholms stadsteater. På bilden ser ni hela ensemblen, fr v: Fredrik Zetterström (Prosit), Niklas Falk (Trötter), Ole Forsberg (Glader), Göran Ragnerstam (Kloker), Sten Ljunggren (Blyger), Sven Ahlström (Toker) och Lennart Jähkel (Butter). Bakom dem dansar Maja Runge (Snövit).

Folksagor kan också säga något om vår egen tid. Bröderna Grimms 1800-tals version, den första nedtecknade, av den medeltida sagan om Snövit, har av Staffan Valdemar Holm förvandlats till en komplex bild av patriarkatets situation efter #metoo.

Hans version av ”Snövit”, en pjästext som i hans egen regi för närvarande spelas på Stockholms stadsteater, är en uppsättning som ger rymd och eftertanke kring #metoo-debatten.

Själva sagan om Snövit, som de flesta av oss känner via Disney-versionen från 30-talet, har alltid haft en märklig ton när relationen mellan Snövit och de sju dvärgarna beskrivs. Vad döljer sig egentligen bakom spelet mellan de sju små männen och den oskuldsfulla unga kvinnan? Staffan Valdemar Holm tar ut svängarna rejält här. Snövit är 21 år, de sju dvärgarna är alla över 400 år gamla. Dvärgarna, i grå- och bruntonade scendräkter, är instängda i sin egen mörka värld av arbete i gruvan och den klaustrofobiska gemenskapen i den lilla stugan. De ser aldrig dagsljuset och har knappt någon kunskap om världen utanför (vilket visar sig i flera komiska passager) och ältar samma frågor och frustrationer kväll efter kväll.

Nu har dock en jägare lämnat över en ung flicka i en låda. Lådan står på scenen men flickan släpps inte ut under de första 80 av pjäsens 120 minuter. Om hon gör sig hörd rusar genast dvärgarna fram till lådan och sparkar på den. De vill ha sin gemenskap i fred.

Men Snövit tar sig ut till slut och visar sig vara en tämligen högljudd och dominant överklasskvinna som behärskar kampsport. Hon ser snabbt till att få ett övertag om de sju dvärgarna och kräver att de kastrerar sig (för att hon ”känner sig tryggare då”).

Dvärgarna går med på det, men i de nya kastrerade rollerna är de inte alls bekväma, snarare djupt olyckliga. De ger Snövit sagans förgiftade äpple, stoppar ner henne i lådan och syr på sina manslemmar igen.

Allt återgår till det vanliga. Männens makt består. Men slutbilden är talande. Sorgsna sitter dvärgarna på sina sängar och hummar upplåtet, som om de inser att de har gått miste om någonting. Kanske ett annat sätt att leva?

Allt detta är iscensatt med mycket humor, mycket musik och ett övertygande spel från hela ensemblen. Man blir omtumlad och undrar först vad man egentligen varit med om.

Men sedan faller bitarna på plats. Om vi inte låter #metoo-rörelsen få konsekvenser på alla plan; individuella, mellanmänskliga och samhälleliga – vad är det då vi går miste om?

Den frågan ställer ”Snövit” på Stockholms stadsteater.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.