När mammas gata har för stora potthål
Det finns ett ordspråk som lyder ”Gud kunde inte vara överallt och därför gjorde han mödrar”.
Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous bok ”Mammorna”. Ordspråket är både träffande och felaktigt. Mödrar kan inte heller övervaka allt, om vi kunde det skulle inte barn dö före oss.
I förortsmammornas fall beror dödsfallen ofta på våld, ibland på droger.
20 mammor intervjuas i boken. Många kloka saker sägs. Alexandra Pascalidou har enastående fin kontakt med sina intervjupersoner. Visst hjälteförklarar hon mammorna. Men det finns aldrig ett rosa skimmer över hennes hjältinnor, bara realistiskt lysrörssken som lyser från kökstak och skolkorridorer, sjukhusväntrum och bårhus.
Först ut är Maritha Ogilvie, 19-årige Marleys mamma. Marley fick en kistbegravning efter mordet eftersom mamman inte ville bränna upp sitt barn. Maritha pratar om sorgstödgrupperna, om att det inte finns några invandrare där. Hon har funderat på att starta en stödgrupp för kvinnor i förorten som har förlorat sina barn men hon vet inte riktigt hur man gör.
Alexandra Pascalidou tänkte först bara intervjua förortsmammor som förlorat sina barn genom skjutningar. Sedan ändrade hon sig. På gott och ont, mest gott, tror jag. Det boken förlorar i konsekvens vinner den i bredd. Mammorna berättar om fattigdom, hårt slit. Oro, kamp. Söner som hänger med kriminella. Men också om kärlek, gemenskap, starka familjeband.
Här finns mammor som har barn i livet men inte vet hur länge. Som Suzanne i Malmö, mamma till Christian: ”Det är sjukt att säga, men jag är glad att han sitter häktad för då vet jag att det inte är min son som ligger död på gatan.”
Etnicitet är inget huvudtema i boken men eftersom invandrarbakgrund och fattigdom ofta går hand i hand visar det sig många av mammorna rötter i andra länder. Det finns en hemortskarta i början som ger lätt svindelkänsla. Från alla dessa platser i världen, till svenska förorter.
Jag började läsa med det personliga som drivkraft. Jag ville möta Maritha, Entasar och Suzanne, höra deras berättelser.
Men det som stannar kvar starkast efter läsningen är det kollektiva. Porträttet av mammaliv i förorter som myndigheter klassat som ”särskilt utsatta”. Varje intervju inleds med fakta om hemområdet: Hammarkullen i Göteborg, Tensta i Stockholm, Rosengård i Malmö, Kronogården i Trollhättan. Medelinkomsterna i områdena är låga, ofta bara 13 000–15 000 kronor i månaden
Att boken berör så mycket tror jag delvis beror på att Alexandra Pascalidou patos är grundat i personliga erfarenheter. Hennes egen mamma i Rinkeby är central för hennes klassresa från förorten till medieeliten. Sin journalistposition använder Alexandra Pascalidou nu till att belysa och förändra Sverige.
Att börja tala om de närvarande mammorna istället för de frånvarande papporna i förorten är förstås fullkomligt rimligt och ett steg på vägen.
”Mammorna” är en av höstens viktigaste böcker.
