Kultur

Mycket språkande om språket

Bokrecension ,
Sverker Johansson.
Foto: Jonas Tetzlaff
Sverker Johansson.

En fascinerande och intressant översikt kring människans språk, anser kritikern Jimmy Vulovic om Sverker Johanssons ”På spaning efter språkets ursprung”. Men lägger samtidigt till att det finns alltför mycket språk i den.

På spaning efter språkets ursprung

Sakprosa

Författare: Sverker Johansson

Förlag: Natur & Kultur

Språket skiljer människan från andra djur. Andra arter kommunicerar förstås också, men inom ramen för begränsade kommunikationssystem som är bundna till ett här och nu. Människan kan skapa oändliga ordkombinationer och kommunicera om i princip vad som helst. Vi kan exempelvis prata om sådant som hände igår och vad som kanske händer imorgon. Dessutom kan vi ljuga och dikta ihop saker som överhuvudtaget inte existerar. Språket är en viktig förklaring till homo sapiens framgångssaga. Utan vår förmåga att överföra komplicerade meddelanden hade vi inte varit de vi är idag. Men var kommer förmågan ifrån? Det försöker språkvetaren Sverker Johansson besvara i boken ”På spaning efter språkets ursprung”.

Boken är både intressant och fascinerande läsning.

Det är naturligtvis ett omöjligt uppdrag som författaren har gett sig in på. Samtidigt har ju många tidigare omöjliga uppdrag blivit möjliga efter att vetenskapen har tagit sig an dem. Att fråga varför, eller att försöka se bortom horisonten, är också ett mänskligt drag som kan kopplas till hennes språk. I det här fallet förblir emellertid gåtan fortsatt olöst. Men så är det heller inte en strikt vetenskaplig text som Sverker Johansson presenterar, utan en populärvetenskaplig exposé över möjliga svar på frågan om språkets ursprung. Boken är i det avseendet både intressant och fascinerande läsning.

När vi idag ser alla krig och konflikter omkring oss och de illdåd som människor begår mot varandra, är det svårt att föreställa sig människan som en samarbetsvillig hjälpsam varelse. Men i jämförelse med exempelvis schimpanser så är människan faktiskt mycket mindre misstänksam och fientligt inställd till sin nästa. Och det faktum att homo sapiens är bättre på att hjälpa samt samarbete med varandra än primatsläktingen lyfts ofta fram som en viktig förklaring till att vi har ett utvecklat språk och därmed har separerat oss från andra primater. Att vi dessutom gillar att berätta saker för varandra, exempelvis skvaller, tros också ha haft stor betydelse.

Det förekommer en hel del onödiga innehållsliga och stilistiska upprepningar i boken, vilket blir tjatigt i längden.

Det svar på frågan om språkets ursprung som Sverker Johansson presenterar kan, förenklat uttryckt, sägas vara en föga överraskande slutsats om att människans språk för någon miljon år sedan av olika anledningar utvecklades i takt med hennes evolution mot att bli homo sapiens. Vägen till den slutsatsen är förvisso intressant. Inte minst på grund av genomgången av teorier som hävdar motsatsen, det vill säga att homo sapiens språk och grammatik uppstod fixt och färdigt vid ett specifikt och mycket senare tillfälle. Samtidigt kunde vägen till svaret med fördel ha kortats rejält. Det förekommer en hel del onödiga innehållsliga och stilistiska upprepningar i boken, vilket blir tjatigt i längden. Å andra sidan visar det kanske bara att Sverker Johansson är en typisk människa.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.