Kultur

Musik som vandrar i skuggorna

skivrecension Artikeln publicerades
Foto: Sophie Winberg Tyrfelt

Svenska Louise Lemón inser värdet av kontraster och vågar vila i det mörka. Det är dags att hon får ett brett genombrott, tycker BT:s Bella Stenberg.

Louise Lemón

Death gospel

Album: A broken heart is an open heart

Bolag: Icons Creating Evil Art/Border

Förra året hyllades svenska Louise Lemón för sin albumdebut ”Purge”. Än så länge är hon främst uppmärksammad inom olika subkulturer – men det finns ingen anledning till att hon inte ska få ett bredare genombrott. Musiken är svår i bemärkelsen mörk, men inte otillgänglig.

De majestätiskt framskridande låtarna har Lemón själv valt att kalla för dödsgospel, men beteckningen känns lite som en gimmick. Å andra sidan täcker den in alla de lyssnare som skulle kunna gilla henne, från souldiggare till metalfans och många där emellan. Och precis som gospel och religion ger musiken upphov till tankar om tro, hopp och kärlek.

Lemón jämförs gärna med Chelsea Wolfe och Anna von Hausswolff, men eftersträvar inte deras allra mest storslagna dramatik och hårdhet. I vissa pianokompade delar påminner hon om Adele. Det finns också en filmisk eller drömsk (mardrömsk?) kvalitet som leder tankarna till Lana del Rey. Nyligen har hon varit på Europaturné med postmetalbandet Solstáfir och ska snart spela på den experimentella metalfestivalen Roadburn. Det finns mycket att hitta i hennes musik.

”Purge” var mer skavande och mörkret mer uppenbart.

Att andra plattan ”A broken heart is an open heart” är mer sammanhängande än ”Purge” är rätt självklart, eftersom det egentligen var en samling av låtar som släppts under ett par år, och denna skrivits under en kortare period. Randall Dunn, känd för sitt jobb med Sunn O))), Myrkur och Chelsea Wolfe som mixade ”Purge ” har den här gången uppgraderats till producent. Det är första gången Lemón och hennes band jobbat med en utomstående, och reslutatet är lyckat.

”Purge” var mer skavande och mörkret mer uppenbart. Här skapas mörker på andra sätt, vilket ger en annan lätthet. Det dissonanta dominerar inte. Rymd och reverb möter en klaustrofobisk känsla. I ett lågt tempo byggs atmosfärer och stämningar, det minimala möter det maximala. Ibland lånas det från blues, inte minst när gitarren gråter eller orgeln stönar.

Lemón har också byggt på sitt sound med nya uttryck, en aning psykedelia från sjuttiotalet och otippat nog soul från sextiotalet. Framför märks det i sången, som också håller ihop allt. Hon skulle enkelt kunna byta genre till pop eller soul om hon ville, men inser värdet av kontraster och omvägar.

Louise Lemón visar att det inte är farligt att saker blir mörka. Det går att vila även i det.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.