Muntert absurd och gränslös scifidebut
Picknick vid vägens slut
Roman – debut 2019
Författare: Jacob Hirdwall
Förlag: Nirstedt/Litteratur
Katastrofen och humoresken samsas ofta om utrymmet i Jacob Hirdwalls dramatik, senast i ”Människor som försvinner” som i höstas sattes upp med dramatikerns egen teatergrupp Ensembleverket på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Den flitige pjäsförfattaren, regissören och teaterledaren Hirdwall har på senare tid uppenbarligen stulit till sig tid och koncentration nog för att nu kunna debutera som prosaist med den surrealistiska science fictionromanen ”Picknick vid vägens slut”. Rejält uppe i varv har han nog varit ändå, ty om någon särskilt tuktad skapelse rör det sig inte om, varken språkligt eller motivmässigt. Snarare bevittnar vi här en berättelse som spränger ut sig själv i 360-gradiga loopar; en språklig nebulosa på crack! Mycket rök och dimma. Lika mycket tjusning och stimulans. En vild och vanartad kusin till fjärrskådande diktarkollegor som Lars Jakobson och Sam Ghazi, om man så vill.
Klassisk dramaturgi saknas i denna vidlyftiga fantasi om den obskyra forskningsanläggningen Institutet och dess anställda vetenskapsmän och -kvinnor. Men så utgörs berättelsen också av ”fragment, lösa bitar, som måste fogas samman till en större bild som går att förstå”. Rent formmässig hjälp på traven får vi åtminstone av att historien utgörs av romanfigurernas respektive dagböcker och anteckningar. Stundom söker Hirdwall upp sin inre dramatiker och sätter texten i replikform, ibland rentav som körpartier, som vore det en antik tragedi vi bevittnar. Och är det kanske också, om än mot en förvirrat apokalyptisk fond. Exakt vad, när och varför något händer vet vi inte så noga, mer än att något stort och förödande håller på att ske – den hotfullt återkommande Svarta Smeten har en nyckelroll – och att vår bräckliga civilisation snart nog är ett minne blott.
Det handlar möjligen om klimatförändringarnas yttersta konsekvenser, om naturen som en nemesis divina, om militära krafter i högsta beredskap, om nya möjliga livsformer, om ett slags tidlös framtid med ”doftorglar” och ”de-sensitivitets-övningar”, och där favoritfilmerna heter ”Blade Runner 4” och ”Star Wars 12”. Men parallellt med detta framträder också tydliga samtidsfenomen, som momentant förvandlar den visionära svarta sagan till en stundtals rätt rolig satirisk socioanalys av PK-ängsliga arbetsmiljöer och svensk konferensrumskultur. Inte undra på att romanens centralfigur, Gregor, hatar ”matrismodeller, rapporter, interndebitering, Public management och snåla försäkringsbolag”. I synnerhet som han har andra bekymmer med sig själv: sjukdomsbilder, en komplicerad relation till kvinnor och abstrusa egenskaper som inte faller alla på läppen i Institutets gungande korridorer. Så är hans öde också ekvivalent med mytologins Kassandra: att ständigt profetera utan att bli trodd.
Romanens stjärnhop av genrer framkallar såväl irritation som muntration, och förlänar romanen ett skimmer av (förmodligen avsett) löje mitt i den kafkaeska dystopins visionära antydningar och groteska manifestationer. Det låter besynnerligt, men anmärkningen kan lika gärna läsas som en rekommendation.
