Kultur

Mörkt allvar bakom skratten i salongen

Göteborg Artikeln publicerades
Foto: Ola Kjelbye

”Dom blinda” handlar om såväl blind tro som blind rädsla, men i slutändan får pjäsens yta större genomslag än dess djup och allvar, skriver Bella Stenberg.

Teater

Dom blinda

Plats: Studion, Göteborgs stadsteater

Av: Astrid Saalbach

Översättning: Nils Gredeby

Regi: Sisela Lindblom

Medverkande: Carina Boberg, Fredrik Evers, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Victor Ståhl Segerhagen, Kim Theodoridou Bergquist

Längd: Ca 100 minuter.

Spelas till 16 maj.

Visa mer...

Vill du adoptera en orangutang? Byta elbolag? Få ett utvalt erbjudande från partiet Radikale Venstre? Telemarketingbolaget säljer allt med hjälp av sina nyckelord intimitet, närhet och kontakt. De tre samtalen löper ut och in i varandra, och alla som någonsin råkat ut för en telefonförsäljare känner nog igen både snacket och responsen.

Inte förrän en fjärde person kommer in på scenen framgår det att försäljarna är blinda. Då blir de definierade som något annorlunda istället för som sig själva. De är trygga i rummet, i sin miljö, men det nya elementet skapar osäkerhet genom att inte kunna föra sig. Det är inte svårt att tro på skådespelarna som blinda, och det är heller inte synförlusten som blir deras mest framträdande drag.

Rune (Victor Ståhl Segerhagen) är företagets nye datasupport. Kanske ska han föreställa sympatisk till en början, men han klampar snabbt över såväl fysiska som frågemässiga gränser i mötet med sina nya arbetskamrater. Han vågar i sammanhanget inte använda ord som se men gör allt för att bli sedd. Ensamheten och längtan efter att få vara med i gemenskapen är tydlig, men han vet inte hur man gör. Och han vet absolut inte hur han ska bete sig när han blir förälskad i Tilde (Kim Theodoridou Bergquist).

”Dom blinda” (Kaldet) är danska Astrid Saalbachs senaste pjäs, med urpremiär 2016. Dess teman är tilltro och verklighetsuppfattningar, men i grunden är det också en av alla dessa berättelser om en man som blir avvisad av en kvinna och inte kan hantera det.

Att verkligheten är relativ skildras på olika sätt. Till exempel genom den blinda Eva som trivs så bra i sin nyinköpta blå klänning. Som i själva verket är gul. Och en byxdress. Eller genom geografiska beskrivningar och förändringar.

De många speglarna på scenen förvränger också verkligheten. De utlovade synvillorna och hallucinationerna – bland annat en haschframkallad cheerleader – finns där, men det blir ingen rysare och sällan skrämmande. Runes skeva beteende gör det uppenbart från början att han på något sätt kommer att balla ur. Hans paranoia illustreras mycket effektivt av små korta bryt där de andra skådespelarna gör bisarra, helt oväntade saker. Så snabbt att alla undrar om det där verkligen hände. Går det alltid att lita på sina egna intryck?

Pjäsen innehåller mycket mörker och ger anledningar att rikta sökarljuset såväl utåt som inåt. Det finns också tvära kast, svart humor och fysiska inslag som drar åt fars. Premiärkvällen är fylld av skratt från publiken, vilket ytterligare förstärker upplevelsens yta mer än djupet och allvaret.