Annons

Modigt mörker kring Jeanne D‘Arc

Agnes Brusk Jahn ser en Jeanne D‘Arc som är allra vackrast när den fokuserar på Jeannes inre eld.
Publicerad 25 september 2017
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Emelie Strömberg, Anna Harling.
Emelie Strömberg, Anna Harling.Foto: Ola Kjelbye

TEATER

Frankrike, 1431. Jeanne D’Arc (Anna Harling) framför ett brinnande kors. Hennes soldater som följer henne till döden. Sen, inom loppet av ett ögonblick, befinner hon sig i en bur. Rättegången där hon anklagas för kätteri ska börja, och nedanför buren rör sig männen som ska avgöra hennes öde.

Annons

Män som alla ter sig mjäkiga, fåniga, i skuggan av Jeannes glödande övertygelse. När de lämnat henne ensam i buren dyker en gestalt upp (Emelie Strömberg). En vän, säger hon, underbart kuslig till en början och som senare visar sig vara en del av Jeanne själv. Parallellt med rättegångens förlopp för hon tillbaka Jeanne till barndomen, första gången helgonen talade till henne, rymningen hemifrån, vidare förbi den fåfänge franske prinsen, och ut som ledare för de franska härarna.

Till suggestiv musik går allt i blekt grå och med elden ständigt närvarande i Jeannes okuvliga övertygelse. Var hon schizofren? Eller en religiös fanatiker? Och hur långt har en människa rätt att gå, om hon påstår sig agera efter Guds vilja?

Jag beundrar modet i att låta denna mörka historia få vara just mörk. De humoristiska inslagen i första akten känns välbalanserade, om än i vissa fall smått överdrivna. Jag saknar dem i andra akten där det mörka istället ska tas ner på jorden genom ett plötsligt inhopp, där hela spektaklet blir just ett spektakel.

Rättegången förvandlas till en pervers sketch som också vill dra kopplingar till när andra människor tagit sig rätten att agera i Guds namn, och effekterna det har fått. Det är ett intressant perspektiv, men känns här smått tafatt och inte sammanhörande med resten av pjäsen. Efter denna snabba blipp av politiskt perspektiv återgår pjäsen till grundhistorien, men de humoristiska inslagen saknas och istället kommer fler abstrakta episoder in.

Varför? Pjäsen är så vacker när den fokuserar på det mörka och på Jeannes inre eld. De abstrakta inslagen känns överflödiga. Det vägs till viss del upp av den förvirrade, men välvillige, munkens (Nemanja Stojanović) förtrollande solosång och vackra avslutsmonolog.

Agnes Brusk JahnSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons