Annons

Modern Wagner som lever och fascinerar

Visst är det lite märkligt att Wagners musik, som på sin tid blev nazisternas favoritmusik, fortfarande lever och kan fascinera, att Wagner med sin ökända antisemitiska skrift Judendomen i musiken nitade fast sig i den europeiska samtiden som judehatare, samtidigt blev en stor musikalisk förebild! Med dessa fakta i bakhuvudet gick jag lätt oroad till premiären av Rhenguldet – den inledande operaakten till . (I denna Wagnertetralogi följer senare Valkyrian, Siegfried och Ragnarök.)
Göteborg • Publicerad 18 november 2018 • Uppdaterad 19 november 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Olafur Sigurdarson som Alberich och Sara Suneson som Guldbarnet.
Olafur Sigurdarson som Alberich och Sara Suneson som Guldbarnet.Foto: Mats Backer

Ett allvarligt muller stiger ut orkesterdiket och scenen genomströmmas av människor i flera lager som om de kommer från olika generationer och alla går de att möta dramats temata ; kärlek, makt, avund och girighet. I den första scenen med kulisser av miljövänligt spillvirke luftsimmar de tre rhendöttrarna som vakar över guldet på Rhenflodens botten. Språngbrädor av rullande stålställningar skall komma till heders kvällen igenom. Nibelungen Alberich (dvärg) uppvaktar förgäves dessa mytiska kvinnliga väsen, men hånas som ful och oattraktiv i förnedrande handling. I en av dramats höjdpunkter avsvär sig Alberich kärleken för att vinna guldet. Det skall visa sig vara ett högt pris.

Överguden Wotan får en värdig tolkning av Lorentzson, och Karnéus gör hans något förgrämda hustru Fricka till en samtida feminist. Hennes ilska exploderar över makens lättsinne när han lovar bort Freia som betalning till jättarna som har byggt deras hem; borgen Valhall. Freia, med sina gyllene och livgivande äpplen, behövdes för bevarande av gudarnas ungdom, och när hon togs i pant och försvann med sina äpplen blev gudarna drastiskt åldersstigna. Här övertygade Lind i sin välspelade skröplighet.

”Tvärt emot Wagners intentioner kliver orkestern med alla dess raffinerade stämmor fram och belyser handlingen med fullt ljus.”
Annons

Med Gunell i rollen som Loge får föreställningen ett drag av nonchalant elegans med glimten i ögat, som ger distans till allvaret utan att förringa det. Jag ser mängder av symboler både på scen och i musiken. Så har till exempel Loge, som är en halvgud, endast en glittrig handske medan helgudarna är behadskade med glitter på båda händerna. I musiken hörs klingande ledmotiv som följer både människor och företeelser. Enklast är det klagande temat som med en fallande liten sekund hörs först hos den förnedrade Alberich och senare i hans broder Mimes kamp om hjälmen han smitt.

Tvärt emot Wagners intentioner kliver orkestern med alla dess raffinerade stämmor fram och belyser handlingen med fullt ljus. Det är under mellanspelen som blickarna dras till orkesterdiket där operaorkestern under Evan Rogisters ledning suggestivt målar upp det som ljudlöst byggs upp av scenarbetarna inför öppen ridå. Varje scen får sitt eget skimmer i musiken och man kan till och med, om man är påläst, i de olika ledmotiven höra vad rollfigurerna tänker.

Dramat utspelas under kvällen först och främst i de klingande budskapen, men när skådespelat drar sig ner till Nibelheim hettar det till lite extra även på scenen. Den magiska ”hjälmen” och dess trollkonster har fått ett verkningsfull och genial upplösning. Svaret på hur man förvandlar en man till orm eller padda får man här med fantasins hjälp.

”Ett ställningstagande till hållbarhet av Göteborgsoperan genomsyrar hela uppsättningen.”

De båda jättarna, som kräver sin lön för bygget av Valhall, får en något konstlad uppförstoring med platåskor och skuggeffekter, men deras roll som byggnadsarbetare har man fiffigt löst med hjälm och reflexvästar. I sina basroller är de övertygande och får till sist allt guld medan den pantsatta Freia blir frisläppt. Innan jätten Fasolt blir mördad har hans stämma ljudit fast och övertygande.I den slutliga kampen om ringen förlorar Wotan medan Alberich, med kvällens bästa sångliga uttryck, uttalar en förbannelse över ringen.

Dess ägare kommer aldrig att bli lycklig, den kommer bara att skänka död och förödelse. Wotans förvirring är uppenbar och han söker upp jordgudinnan Erda för att lugna sin oro. Så står det klart att det hela handlar om en kamp mellan jordens tillgångar och gudarnas snikenhet. När Wotan och Fricka slutligen skall gå upp till Valhall framkallar guden Froh regnbågsbron Bifrost, som här framträder i industialismens miljöovänliga plastparad.

Ett ställningstagande till hållbarhet av Göteborgsoperan genomsyrar hela uppsättningen. Och Wagner, som ju var vegetarian, har i nutid fått mycket förlåtet genom sin fantastiska musik.

Även om han som person ännu skaver i sinnet, har han i Göteborgsoperans uppsättning fått ett nytt Wagneruttryck med samtidsanpassad tolkning.

Frida Engström, Mia Karlsson och Ann-Kristin Jones som de tre Rhendöttrarna Wellgunde, Woglinde och Flosshilde
Frida Engström, Mia Karlsson och Ann-Kristin Jones som de tre Rhendöttrarna Wellgunde, Woglinde och FlosshildeFoto: Mats Backer
Helen FlensburgSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons