Kultur

Mode i kampen för kvinnors rörlighet

Essä Artikeln publicerades
Satin mini-dress och shorts, av Mary Quant.
Foto: Duffy Archive/Pressbild
Satin mini-dress och shorts, av Mary Quant.

Coco Chanel, Mary Quant och Katja of Sweden. Tre modeskapare som inte bara tänkte nytt och vågade gå egna vägar, deras kläder var också inslag i kampen för att öka kvinnornas självständighet och rörelsefrihet. Konstskribenten Carolina Söderholm reser in i modets historia, som också är en bild av det jämlika/ojämlika samhällets status.

Året är 1955 när Mary Quant inleder sin karriär på King's Road i London. Modebutiken Bazaar invigs med ett party. När kvällen är över har allt sålts slut. I brist på rätt kläder att köpa in sätter Mary Quant igång att sy dem själv. Det är nu alltsammans börjar. Här föds minikjolen och den färgade strumpbyxan, op-mönstrade klänningar och kroppsnära byxdressar. Från det minimala huvudkontoret i den bohemiska stadsdelen Chelsea växer ett modeimperium fram.

Men framför allt, det är här som den moderna kvinnan tar form. Hon är självsäker, nyfiken och sportig, på språng i såväl arbets- som nöjesliv. I förvandlingen från hemmafru till student och yrkeskvinna spelar kläderna en central roll. För snygga nylonstrumpor och långbyxor är inte bara en fråga om utseende och stil. I takt med att kjolarna kortas växer kvinnans handlingsutrymme. Steg för steg banar 1900-talets kvinnliga designer väg för ett nytt mode- och kvinnoideal.

"Jag hade inte tid att vänta på kvinnans frigörelse", har Mary Quant sagt. Istället gör hon färglysande, lättburna kläder som går att hoppa, springa och dansa i, och som håller formen från kontor till jazzklubb. I sina kunder ser hon ledarna till 1960-talets feministiska revolt. De är "prototyper för en helt ny ras av kvinnor" säger hon om deras ifrågasättande attityd.

Den brittiska modeskaparen Mary Quant i sin fabrikslokal. Fotograferad 1967.
Foto: Rolls Press/Popperfoto
Den brittiska modeskaparen Mary Quant i sin fabrikslokal. Fotograferad 1967.
En modell håller en Bazaar-väska.
Foto: Richard Davis
En modell håller en Bazaar-väska.

Sannolikt känner hon i dem igen sig själv. Född 1930 i sydöstra London utbildar hon sig i en bister grå efterkrigstid till konstlärare, men drömmer om mode och puls. På en maskeradfest träffar hon sin blivande make Alexander Plunket Greene. Vännen Archie McNair står för finansieringen när de tre tillsammans startar Bazaar. Tre år senare öppnar de sin andra butik, mittemot anrika Harrods.

Därefter står den amerikanska marknaden på tur. Djärvt kortklippt turnerar Mary Quant genom USA med ett brittiskt popband, likt en sinnebild av British cool. Begreppet "youthquake" myntas, där Quants look blir ett framgångsrecept i 1960-talets framvällande ungdoms- och popkultur. Medvetet flirtar hon med typiskt manliga plagg liksom skoluniformen, småflicksklänningar och knästrumpor. I Quants tappning blir både affärsmannen och den söta flickan till en kaxig ung kvinna. Snarare än vilja att behaga, signalerar de knalliga kulörerna och grafiskt svartvita mönstren självförtroende och energi. Kort sagt "girl power", för att använda ett mer nutida begrepp. "Snobbery has gone out of fashion" klargör hon och lanserar satsningen Ginger Group, som med sina lägre priser gör hennes mode demokratiskt och tillgängligt för fler.

”Medvetet flirtar hon med typiskt manliga plagg liksom skoluniformen, småflicksklänningar och knästrumpor. I Quants tappning blir både affärsmannen och den söta flickan till en kaxig ung kvinna.”

När prestigefyllda Victoria & Albert Museum i London nu hyllar den snart 90-åriga Mary Quant, hör berättelserna från de inlånade plaggens ägare till höjdpunkterna. Personligt vittnar de om klädernas betydelse för en ny generation kvinnor som vågar ta plats. Bland modekavalkadens favoriter finns klänningen "Bank of England". Dess överdimensionerade vita krage, manschetter och gråsvarta ränder spelar helt fräckt med bankmannens kritstreckskostym, i en tid då kvinnor ännu behöver en manlig släktings intyg för att öppna engelskt bankkonto.

Fast Mary Quant var inte ensam - eller först - om att göra kortare kjolar och lättskötta material till verktyg i kampen för kvinnors rörlighet. Det arbetet hade påbörjats tvärs över Engelska kanalen redan fyrtio år tidigare.

"Man måste kunna andas, röra sig och sitta utan att vara medveten om vad man har på sig", sa Gabrielle "Coco" Chanel (1883-1971). I 1920-talets Paris slår hon igenom med kläder inspirerade av männens garderob. Bort med höga kragar och tunga kjolar, korsetter och överlastade hattar! Själv bär Coco Chanel sina långbyxor med en för tiden chockerande självklarhet. Av den tjocka ylletrikå som användes till manliga underkläder, låter hon sy mjuka jackor. Då har hon redan på 1910-talet gjort succé med sina randiga strandtröjor för kvinnor, inspirerade av sjömannens matroskläder. Från start förenar Coco Chanel skönhet med funktion, och formar det moderna smakideal som kopplar samman enkelhet med elegans.

Uppvuxen under fattiga förhållanden, låter hon varken barndomens brist på socialt eller ekonomiskt kapital hindra henne. Under 1930-talet blir hon en av Frankrikes rikaste kvinnor, med fyra tusen anställda. Hennes design är visserligen alltför exklusiv för att nå befolkningens breda skikt, men desto lättare att kopiera.

Det är frestande att tro att saken därmed var klar. Det uppsluppna 1920-talets kvinna - la garçonne, pojkkvinnan - är självständig, världsvan och fri. Hon klipper håret i page och tjänar egna pengar. I tidens slanka, löst sittande klänningar kan hon köra bil, dansa charleston och krypa upp på schäslongen med en drink.

Men efter 1930- och 40-talens krigsår svänger pendeln. När soldaterna återvänder skickas kvinnorna hem från de myndigheter, fabriker och sjukhus där de utfört männens jobb. I Paris gör Christian Dior 1947 succé med sin "New Look" vars vida, långa kjolar, korsetterade midjor, breda hattar och höga klackar tycks skruva tiden tillbaka. Inom reklamen skräddarsys annonskampanjer för att passa kärnfamiljens och hemmafruns idyll.

År 1954 gör en frustrerad Coco Chanel comeback med sin första nya kollektion på över femton år. Dess enkla dräkter, klassiska byxor och blusar sågas av fransk och brittisk modepress. "Jag hjälpte en gång till att befria kvinnor och jag ska göra det igen", muttrar en luttrad Chanel och snart har fiaskot vänts till succé. Inte minst i USA blir stilens lediga elegans blir populär.

Det är också i 1950-talets New York, som Katja of Sweden etablerar sig som nytänkande textil-och modedesigner. Född som Karin Hallberg anländer hon till metropolen för att fortsätta sina studier vid Parsons School of Design.

I likhet med Mary Quant vill hon skapa sköna, lättskötta kläder - och skor! - för den nya tidens kvinna. En kvinna som är aktivt subjekt snarare än passivt objekt för männens blickar, driven och företagsam precis som Katja Geiger (tidigare Karin Hallberg) själv (1920-2017). Liksom finska modeföretaget Marimekko (grundat 1951) arbetar hon med enkla skärningar, rena former och få detaljer. Det väsentliga är de storskaliga, fantasifulla mönstren, som skapas av skickliga formgivare som Sven Fristedt, Carl Johan De Geer och Hans Krondahl.

Några av de mönster och kläder som ingår i utställningen om Katja of Sweden, i höst på Kulturen i Lund.
Foto: Viveca Ohlsson
Några av de mönster och kläder som ingår i utställningen om Katja of Sweden, i höst på Kulturen i Lund.

Samtidigt tänjer Katja of Sweden på könsrollerna. Om Armi Ratia hämtar förebilden till sin Marimekko-randiga unisex-skjorta från arbetarnas klädsel, tittar Katja of Sweden på judosportens androgyna vita dräkt. Tillbaka i Sverige inleder hon sitt framgångsrika samarbete med Malmö Mekaniska Tricotfabrik, MMT, och skotillverkaren Gyllene Gripen. På Kulturen i Lund lyfts hennes 1960-talskollektioner nu fram i en snyggt genomarbetad utställning (utställningen pågår till 23/2 2020). I dunklet glimmar kaftaner, koltar, solklänningar och byxdressar i flammande nyanser från orange till turkos och smaragd. Inte heller kräver de någon tidsödande klädvård. Med uppfinningen 3 T-jersey är det bara att tvätta, torka och ta på.

Katja of Sweden utgör också inspiration för de tre unga textilformgivare, Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson, som startar Mah-Jong (1966-1976). Med lysande neonfärger, manchester och velour vill de frigöra såväl kvinnor och män som barn. Om de med sina mjuka trikåer är arvtagare till Coco Chanels bekvämlighetsfilosofi, står de med sitt progressiva politiska engagemang långt från den parisiska modevärldens haute couture. På tvärs mot modebranschens konsumtionshets kämpar de för att rädda den krisande svenska textilindustrin.

Deras kollektioner går att komplettera säsong efter säsong, och tillverkas efterhand med allt mer miljövänliga växtfärger- och material. Idag när ekologi, hållbarhet och närproducerat blivit nyckelord, framstår de som pionjärer för sin tid.

Men trender kommer och går. Under 1980- och 90-talets yuppie-era och postmodernism introduceras andra ideal. Istället för det enkla och sköna gäller more is more: korsetter och axelvaddar, snäva kjolar och stilettklackar, extravagans och dramatik. Ändå har många av det kvinnliga modets landvinningar visat sig bestå. Numera finns både långbyxan och trikåtröjan i var kvinnas garderob, medan Chanels lilla svarta än idag utgör festens säkraste kort.

Likväl står könsrollerna och deras klädkoder i vissa avseenden förvånansvärt fast. Arbetet för jämställdhet fortsätter, där inte minst hbtq-rörelsen tagit täten i kampen för individens frigörelse. Mycket återstår att göra vad gäller rätten att klä sig efter egen vilja och identitet. Inom maktens sfärer är den mörka herrkostymen fortfarande norm. Men bland 2010-talets unga modeskapare börjar allt fler invanda föreställningar och ideal att luckras upp. Kanske är det snart dags för nästa moderevolution: att befria mannen ur såväl kostymens som mansrollens tvångströja.

Kellie Wilson med Mary Quants kläder.
Foto: Richard Davis
Kellie Wilson med Mary Quants kläder.
Modeskaparen Mary Quant med modeller.
Foto: Pressbild
Modeskaparen Mary Quant med modeller.

Fakta

Lite tips

Se utställningen om Mary Quant. Visas på Victoria & Albert Museum, London, till och med 16/2 2020.

Utställningen om Katja of Sweden finns att se på Kulturen i Lund, till och med 23/2 2020.

Lyssna på Sveriges Radio P1:s program Stil, och deras inslag ”Gabrielle "Coco" Chanel - modeskaparen som befriade kvinnan”.

(sänt 22.8.2008)

Visa mer...

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.