Minnet av Kim Wall i föräldrarnas ögon
Journalisten Kim Wall skulle ut på ett rutinuppdrag. Ensam, vilket inte är ovanligt för en frilans. Men hon kom aldrig tillbaka från intervjun med den danske ubåtsmannen. Någon gång den 10 eller 11 augusti 2017 mördades hon. Exakt vad som hände vet bara den nu livstidsdömde Peter Madsen. Det går inte ens att föreställa sig hur det skulle kännas om det inträffade i ens egen närhet.
Ubåtsfallet uppmärksammades världen över och en googling på Kim Wall ger inte längre flest träffar på den internationellt publicerade och prisbelönta journalisten med dubbla masterexamen eller hennes texter – namnet har nästan blivit synonymt med mordet.
Den skånska journalistfamiljen Wall (mamma Ingrid är journalist som blivit kommunal kommunikatör, pappa Joachim och brodern Tom är fotografer) flyr till sina professionella roller för att hantera det privata. Redan samma helg vaknar Ingrid mitt i natten med två beslut: Att skapa en stipendiefond i Kims namn för att hjälpa unga kvinnliga journalister samt skriva den här boken. Kim ska inte minnas som ett offer utan som den engagerade och viljestarka person och journalist hon var.
Kim var på väg att bli en viktig journalist och befann sig på en spännande och positiv plats i livet. Hon var etablerad som frilans och skulle precis flytta till Kina med sin pojkvän. Uppvuxen med föräldrar som gärna tog med sina barn på resor världen runt ställde hon själv snabbt siktet utanför Sverige. Efter en en internationell gymnasielinje studerade hon vidare i Paris, London och New York. Driven, duktig och på många sätt priviligierad valde hon att använda sina privilegier till att ge röst åt andra som inte är det.
Värmande i den ständigt närvarande förlusten är de små sakerna som medmänniskorna gör. Från grannen till Kims internationella kompisnätverk som stöttar och lockar fram skratt bland alla tårarna. Och kända och okända som donerar till fonden.
Att föräldrarna lyfter fram Kims alla goda egenskaper är fullt förståeligt, men när det inte finns en gnutta tvåårstrots, tonårsuppror eller ens nämns några motgångar blir hon nästan mer av ett ideal än verklig. Samma gäller när hennes metod att nöta skosulor och träffa människor beskrivs som unik. Få journalister skulle väl välja telefonintervjuer och internet framför att möta människor på plats om ekonomin tillät? Mer unikt är att Kim skaffar sig möjligheterna, via till exempel stipendier, för att faktiskt kunna skriva de där berättelserna.
Därför önskar jag också att läsaren hade fått möta mer av just journalisten Kim Wall. Den tidslinje över ubåtsfallet som avslutar boken borde följts av en lista på reportage och tydliga hänvisningar till var de går att läsa. Till exempel via rememberingkimwall.com.
