Kultur

Mick – mästarpoeten som hittade sitt sammanhang

Debutantpriset Artikeln publicerades
Nino Mick är en av de nominerade till Borås tidnings debutantpris 2018.
Foto: Petter Trens
Nino Mick är en av de nominerade till Borås tidnings debutantpris 2018.

Många, långa nervtrådar. En svensk mästare.

Möt poeten Nino Mick, nominerad till Borås Tidnings Debutantpris.

Debutboken börjar med en könsutredning.

Den här artikeln skulle kunna börja med en köksinredning.

Vi sitter i det ljusa köket. På det runda bordet ligger debuten, ”Tjugofemtusen kilometer nervtrådar”. Det är ett medtaget exemplar, med understrykningar, inringade stycken, ett omslag som börjar ge med sig i kanterna.

Bordet vickar.

– Jag fattar inte, så var det inte innan.

Nino sträcker sig efter en pappbit, lägger den under ena benet och har korrigerat obalansen.

Man kan också börja artikeln på Bergsgatan i Malmö 2013. Där blev Nino Mick svensk mästare, dubbelt upp faktiskt – både individuellt och i lag.

Det handlar om Poetry slam. Poeten läser ett eget verk, på max tre minuter – och publiken ger poäng, från 0 till 10,0.

Svensk mästare – det låter mäktigt!

– Ja, men det känns längesedan.

Debutboken kom ut förra året. Men processen började långt tidigare, så det är ingen wow-känsla längre. Det känns också som rätt längesedan.

– En del av materialet är från 2013 och framåt, mycket är omarbetat, men det är ändå teman och dikter som varit med ett bra tag. Men de håller än, även om jag gått vidare nu från en del av de teman som finns i boken. Men när jag ska läsa ur den på scenen, då kan jag göra som jag vill, orden är inte alls så fastnaglade som man kan tro.

Det tryckta ordet till trots. Som att arrangera om en låt. Ett flöde som får nytt liv.

Nino Mick.
Foto: Petter Trens
Nino Mick.

Men du minns känslan när du blev antagen på förlaget?

– Ja, jag blev väldigt glad.

Men det var inga hattar i luften och hurrarop. Manuskriptet blev refuserat, men på ett sätt som höll upp en dörr på glänt. Nino satte in foten i glipan och lyckades komma in tillslut.

– Deras ord satte igång en kreativ process i mig. En kontakt med en kreativ motpart behöver inte alltid vara konfliktfri för att vara bra. Lite skav kan driva dikterna vidare.

Samtidigt hade Nino ett annat forum för att nå ut med sin poesi: Poetry-slamscenen.

På den snubblade hen in en vinterdag i Göteborg för sex år sedan.

– Jag läste på öppen scen och fick blodad tand. Men jag missförstod reglerna och trodde att man måste komma med nya dikter inför varje deltävling, så jag skrev nya hela tiden. Men jag hade ju kunnat tävla med samma.

En del av framgångarna på scenen kan kanske tillskrivas frikyrkobakgrunden.

– Det märks i röstmelodin, det predikande. Det finns en muntlig tradition som finns med mig… Jag är ju uppvuxen med det. Men det bästa med Poetry slam är att få ett sammanhang att skriva i.

Tävlandet blev en kreativ motor. Nya dikter kom till. Som alltså landade i en tryckt bok.

Du hade en plattform på scenen, du ”behövde” inte boken – ändå valde du att bli publicerad i tryckt form. Är det en naturlig följd?

– På ett sätt. Jag tycker att papper är jätteroligt, både när det gäller kvalitet och typsnitt. Och det går inte att komma ifrån att det är ett speciellt erkännande att ha en bok. Men jag är också sugen på stipendier och jag tror det är lättare att få om man har en bok.

Och så blev det. En debut som hyllades av recensenterna – och nominerades till Borås Tidnings Debutanpris.

Det kunde låta så här:

”En ledstjärna som kommer att lysa länge” (Aftonbladet).

”… gläds åt poesi som tar risker.” (Sydsvenska dagbladet).

” … det är den värd, både för språk och innehåll.” (Göteborgsposten).

Vad säger du om den positiva kritiken?

– Jag läser recensionerna och blir glad. Jag läser gärna litteraturkritik överlag, som en del av ett större samtal om litteratur. Men redan för ett år sedan kändes det som att jag var på väg någon annanstans. Jag fyller livet med mycket annat, jag har många olika roller som har med litteratur att göra och fokuserar gärna på andra saker än det egna.

Utanför februarifönstret: snöglopp och en liten skärva av Ramberget i vänsterkanten. Två rum och kök, högst upp.

Anledningen till att vi sitter där i köket på Hisingen är att Nino blev antagen till psykologprogrammet i Göteborg. Det blev ett år där. Hen har också gått på serieskolan i Malmö.

Nino Mick är född i Stockholm. Men flyttade till Tidaholm som liten…

Ditt namn, förresten, låter som ett fräckt artistnamn.

– Jag vet… Det bara blev så. Men Mick hette min morfars mamma. Det är ett släktnamn. Och Nino var det en klasskompis som kallade mig…

Vem var du som ung?

– Jag var kristen, jag gillade att vara i stallet, jag var med i scouterna. Jag var nog en liten tönt. Väldigt snäll, men en tönt. Men det var också en uppväxt som var präglad av psykisk ohälsa från högstadieåldern.

I gymnasiet vände det, med goda betyg på IT-programmet. Men det blev inte datorvärlden. Eller pastor i kyrkan.

Nino jobbar som tågvärd, timanställd.

– Jag var sugen på att bli lokförare… det är jag fortfarande.

Med all respekt, det låter lite hoppigt. IT, serieskola, psykolog, lokförare, poet…?

– Ja, vad är det som händer? Men jag är ju ändå 90-talist. Är det inte sånt vi håller på med…? Hoppar runt!

Nino ler, doppar tepåsen i muggen.

När man läser andra intervjuer med dig benämns du hen. Är det så du vill tilltalas?

– Folk säger lite olika. På jobbet är jag han ganska ofta.

Själva pronomenet hen kom in i Svenska akademiens ordlista först 2015. Ordet har använts tidigare, men är relativt nytt i det skrivna språket.

Känner du dig som en hen?

– Nää… jag brukar låta bli att känna så mycket nuförtiden. Det finns en könsutredning i boken. Det är så det börjar. Och det säger kanske en del om mitt icke-svar på frågan.

”Första besöket. Jag är här för att bli lämnad ifred.”

Så börjar boken.

Det står också: ”Den enda kroppsdel som besvärar mig är andra människors hjärnor – och dom kan jag inte korrigera”.

Vi reser oss från köksbordet.

Februariljuset. Nino Mick läser ett stycke ur sin debut;

Tjugofemtusen kilometer nervtrådar

jag väljer den rödaste

drar fram den ur halsen och lägger den på scen…

Fakta

Nino Mick

Född: 1990

Gör: Jobbar som tågvärd och skriver

Mitt förhållande till Borås: Jag åker genom Borås när jag åker till Jönköping för att hälsa på min bästis. Och jag har läst poesi i Borås.

Skulle vilja kunna: Svara på mejl utan ångest. Där skulle jag behövt en rejäl KBT… jag skriver gärna fysiska brev.

Tänkbar titel på självbiografin: Bestäm dig nån gång, det skulle den kunna heta.

Om jag vinner Borås Tidnings Debutantpris på 100 000 kronor: Då bjuder jag alla mina vänner på öl.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.